Talat ord gäller!
Partiordförande, bästa partidag, bästa SFP:are, mina damer och herrar, Ladies and gentlemen!
Det har redan gått ett år sedan vi höll partidag i Karleby. Mycket har hänt såväl här hemma i Finland som ute i världen; ett kommunalval, en omvald amerikansk president, en fortsatt outhärdlig och eskalerande humanitär kris i Syrien (och ett ur finländskt synvinkel rätt dåligt sommar-OS i London), bara för att nämna några saker. Och för oss SFP:are har året också inneburit mycket jobb såväl i
regering och riksdag som ute i våra regioner och kommuner. Jag tror att vi alla känner en viss mättnad och trötthet bl.a vad gäller reformprat, och just här vid partidagen är det bra att därför nu blicka
framåt,
Låt mig också säga det, att jag upplevt samarbetet med vår gode partiordförande fungera synnerligen väl. Du, Calle, kunde också snabbt komma in i regeringsarbetet, och du har visat att du inte är rädd att sätta dig i blöt för vår goda folkrörlese. Det känns därför gott att få fortsätta jobba vidare också i regeringen med dig.
Bästa vänner,
Svenska folkpartiets signatur har alltid varit att stå upp för människan, för den fria individen, för den som behöver hjälp i vårt samhälle. Vi har alltid trott på ett samhälle där man räcker ut en hjälpande hand istället för att se bort eller blunda. Den här vägen skall vi fortsätta på också i framtiden – och vi skall inte avvika en endaste tum. Vi ska vara partiet som bryr oss om. Partiet som vill fördela välfärden rättvist och partiet som värnar om människan. Vi skall fortsätta vara partiet med ett stort socialt samvete!
Tempot i vårt samhälle blir alltmer uppskruvat. Det känns ibland som man i jakten på effektivitet tenderar att glömma bort det mest centrala. Att skapa förutsättningar för ett gott och tryggt liv! Därför
är det viktigt att vi är partiet som ställer människan i centrum, och ser hennes eller hans behov. Det gäller att tänka på praktiska lösningar och god service för dig och mig, och inte fastna i
strukturtänkandet. Strukturer varken ger eller får service – det gör människor åt andra människor. Och det är på den nivån som servicen måste fungera. För vanliga människor är det egalt om
sjukvårdsledningen eller bildningsdirektören sitter i samma by eller stad. Det är inte till dem folk i regel har ärenden, utan det är till närserviceenheterna. Det centrala är att lilla Stina får dagvård när pappa skall tillbaka på jobb efter föräldraledigheten. Att faster Brita får en värdig ålderdom med tillräcklig hemservice. Att vi får tandläkartider när vi behöver dem och att hälsovården fungerar när mykoplasmaepidemierna går som värst.
Bästa vänner,
ett värdigt liv från vaggan till graven ska vara vårt motto. Det är en paroll väl värd att slåss för. Ett ideal för var och en av oss. Vi skall satsa på utbildning, på fostran av våra barn och ungdomar och på
åtgärder som förhindrar illamående och utslagning bland unga. Därför är också ungdomsgarantin så viktig. Nu måste vi få den att fungera i praktiken!
Vi skall värna om vår skola och utbildning på svenska i vårt land, en utbildning som står sig i konkurrensen, en utbildning som lockar. En utbildning som vi kan vara stolta över. Och visst är den redan vida känd runt om i världen - den goda finländska skolan. T.o.m under mitt besök i Kina, fick jag frågan om vad vi gör då vi har en så god skola, och om det finns en koppling mellan vår goda utbildning och rättstatstänkandet!
Och vi måste våga oss på ett helikopterperspektiv med fasta nedslag. Strukturerna ger ramarna, personalen i de lokala och regionala enheterna ger innehållet. Ett innehåll som hjälper våra
finlandssvenska ungdomar vidare mot en löftesfull framtid. En framtid som vi bygger starkare tillsammans. För tillsammans kan vi vara starka, men splittrade försvagas vi märkbart på sikt. Därför borde valet inte vara svårt, Framåt tillsammans med respekt för varandra och med hänsyn till alla våra regioners styrkor och behov!
Bästa vänner,
en av den här regeringens viktigaste satsningar är den på de äldre. Det är de äldre som har byggt upp vårt land. Det är ni som gått före oss som förvandlade efterkrigstidens fattiga Finland till en stark
välfärdsnation. Det är ni som gett dagens politiker grunden som vi står på. Det allra bästa beviset på att vår nordiska välfärds modell faktiskt fungerar, är att de äldre lever allt längre och mår allt bättre! Men det innebär också utmaningar. Med högre ålder kommer större behov av vård och omsorg, och morgondagens seniorer kommer att ställa allt högre krav. Oavsett om det handlar om bra service på
hälsovårdsstationen eller ett bra boende hemma. Äldreomsorgslagen är ett stort steg i rätt riktning, den ger ramarna kring vilken servicen skall byggas. Den visar på minimum, men det finns inget som säger
att kommunerna inte får bjuda på ännu bättre service! I slutändan handlar det naturligtvis om resurser och hur man organiserar jobbet ute i kommunerna. Igen en gång vill jag göra ett slag för servicesedlarna! Vi måste bli bättre på att utveckla dem och ta dem i bruk i våra kommuner. Med fler valmöjligheter, blir också konkurrensen tuffare och sporrar till bättre service!
Sedan kan jag inte låta bli, att ifrågasätta om vi gått för långt i all välmening, då fungerande äldreboenden, där våra äldre trivs, tvingas stänga sina dörrar, för att det finns någon kvadratmeter för lite till hands, eller för att personalbehovet räknats schematiskt, och inte utgående från vårdtyngden. Något har gått snett, då Äldreråd får böna och be för att de äldre skall få bo kvar där de trivs, men
regionförvaltningsverket anser en stängning bättre!
Sedan några ord om den aktuella kommun reformen och den därtill anslutna social- och hälsovårdsreformen. Redan i regeringsprogrammet slog regeringen fast att denna regering genomför en kommunreform. Nu är vi så långt att kommunerna förväntas göra utredningar med sina grannar. Man kan välja att utreda flere alternativ. Det viktiga är att man inser att förändringar kommer att behövas i framtiden, att resurserna inte kommer att öka, att vi har ett ansvar för att våra invånare kan tryggas en likvärdig service, och att vi därför alla sitter i samma båt.
Det centrala är att utgå från servicen och individens behov av service. Vi vet också att köerna inom exempelvis hälsovården är väldigt olika i olika delar av landet. Bägge reformernas mål är att trygga likvärdig och högklassig service i hela landet under tider när resurserna inte ökar, utan minskar. Jag tänker inte nu gå igenom Orpogruppens och regeringens linjedragningar i detalj, Däremot är det på sin plats att säga att mycket hade kunnat se annorlunda ut om vi inte suttit med runt de bord där dessa beslut fattades. Det är ingen hemlighet, att det finns krafter som velat ha betydligt större befolkningsunderlag för framtidens social- och hälsovårdsområden än de som nu slogs fast av regeringen. Det har talats om att man borde ha minst 200.000 invånare för att kunna säkra en total integration av social- hälso och specialsjukvård. De som förfäktar denna åsikt, är också väl medvetna om att då skulle vi tala om ett Finland med ca 20 kommuner i framtiden.
För Svenska Folkpartiet har det varit och är en fullkomligt otänkbar modell. Vi vill inte ha mammutkommuner, där mänskornas möjlighet att påverka i sin närmiljö väsentligt skulle försämras, och vi vill inte heller ha onaturliga geografiska lösningar för den framtida kommunstrukturen. Därför var det för oss, av oerhört stor betydelse, att vi lyckades få gehör för vår tanke om att även mindre
kommuner klarar av att sköta viktiga delar av social – och hälsovården, och att kommuner med mellan 20.000-50.000 invånare därför behöver ha en stark roll också i framtiden då det gäller vårdsektorn. Att reformerna måste genomföras så, att svenskan tryggas i alla sammanhang har naturligtvis också för oss varit en genomgående ledstjärna. Jag är också glad att vi lyckades få in en protokollsanteckning som i praktiken betyder att Kårkulla samkommuns verksamhet kan tryggas och därmed servicen på svenska till våra handikappade. Samtidigt har vi också varit måna om att föra fram, att fungerande strukturer, där man redan har integrerat social, hälso o specialsjukvård, inte får slås sönder på reformiverns altare. Tvärtom, skall vi tar till vara de goda modeller som redan finns. Vi har också genomgående påtalat, att det som har betydelse är tillgången till läkare och vårdpersonal. Det finns små häloscentraler i vårt land som fungerar väl och det finns stora som fungerar dåligt!
Tanken på integration, dvs att det är en och samma upprätthållare som ansvarar för såväl socialvård, äldreomsorg, primärvård och specialsjukvård, kan vara lockande. Men ändå måste vi komma ihåg att de stora kund och patientantalet finns i socialvården och äldreomsorgen samt i primärvården, inte i specialsjukvården. Därför skall vi inte heller stirra oss blinda på att det enda saliggörande skulle vara en bred total integration. Det är att göra det för lätt för sig. Det centrala är, och kommer att vara, att se till att basservicen finns tillgänglig i hela landet på enahanda grunder.
Värdkommunmodellen eller ansvarskommunmodellen som den också kallats, har varit den som nu speciellt varit föremål för diskusson bland landets grundlagssakkunniga. Med all rätt. Självfallet är det också så, att grundlagsutskottets utlåtande kommer att vara mycket riktgivande för social- och hälsovårdsreformens vidkommande. Personligen är jag inte främmande för att i regeringsprogrammets anda låta kommunreformen gå först.
Bästa SFP:are,
också för mig som Justitieminister är det naturligtvis en ledstjärna att se individen. Den här veckan trädde en mycket viktig lag ikraft, nämligen den om snabblån. Numera får räntan på årlig basis vara
högst 51 %. Det kanske låter som oerhört mycket, men med tanke på att räntan tidigare kunde uppgå till hundratals eller till och med 1 000 % så är det en mycket klar förbättring. Snabblånsfirmorna har
pratat om att detta innebär döden för branschen. Och i ärlighetens namn – det är knappast många som sörjer. De skuldspiraler som snabblånen förorsakat har i många fall ödelagt unga vuxnas liv redan innan de knappt börjat. Det måste få ett slut. Samtidigt är det viktigt att de sociala krediterna utvecklas.
Också i andra situationer är det viktigt att se individen och dem som har det svårt. Det gäller i allra högsta grad människor som blivit utsatta för brott. Vi har nyligen tillsammans med både social- och
hälsovårdsministern och finansministern tillsatt en arbetsgrupp som skall arbeta fram en modell så att vi på lång sikt kan trygga och utveckla de tjänster som ges till brottsoffer. Också revideringen av
sexualbrottslagstiftningen är långt kommen. En proposition kommer att ges på hösten och en skärpning av bland annat våldtäktslagstiftningen är att vänta. Om några månader kommer professor Johanna Niemi från Helsingfors Universitet att presentera den av mig beställda utredningen över hur våra olika sexköpslagstiftningsmodeller fungerat i Finland, respektive i Sverige och i Storbritannien. När vi läst rapporten och dragit slutsatserna hoppas jag vi får till stånd en livlig men saklig politisk debatt i frågan. Men det jag redan nu kan lova er är att jag inte kommer att tveka att lägga fram förslag som bättre än för närvarande kan skydda människor, främst unga flickor, som faller offer för sutenörer och hänsynslösa människohandlare.
Bästa vänner,
de senaste veckorna har finlandssvenskarna och det svenska språket igen en gång varit på tapeten. Det började med ett verkligt bottennapp. Flera kända finlandssvenska profiler, såväl journalister som politiker mordhotades. Det är fullkomligt oacceptabelt och det bör fördömas såväl klart som konsekvent! Att hota, kränka eller förminska någon får aldrig bli en accepterad normalitet. Hatprat
florerar tyvärr på nätet och anonyma kommentarer har blivit allt grövre. Det är oacceptabelt och något vi ska ta på stort allvar. Hatprat får inte leda till hatbrott – just därför måste vi agera och ta detta miserabla fenomen på allvar!
Hatprat och glåpord är något vi finlandssvenskar har blivit sorgligt vana vid. Ändå tror jag att vår situation många gånger är lätt jämfört med exempelvis våra invandrare eller vårt, och hela Europas, enda ursprungsfolk: samerna. Låt mig en gång för alla konstatera att det inte är bort från någon av oss andra finländare att vi behandlar samerna, som vårt ursprungsfolk, på ett sätt som tryggar deras rätt och möjlighet att utveckla sitt språk och sin kultur. Det borde vara en självklarhet i en rättsstat som Finland, ett land som stolt säger sig stå upp för mänskliga rättigheter. Därför utgår jag också från att vi kommer att ratificera ILO-konventionen 169 under denna regeringsperiod, och att samtliga regeringspartier nu i det praktiska arbetet i regeringen har samma mål för ögonen!
Hur vi behandlar minoriteterna i vårt land är en utmärkt mätare på hur landet egentligen mår. Jag tror på ett tolerant Finland. Ett Finland som vågar acceptera olikheter, som ser bortom språk, kultur,
etnicitet, sexuell läggning eller kön. Ett Finland som inte diskriminerar. Ett Finland där var och en har en självklar plats. Ett Finland som visar att tolerans är ett billigt sätt att bli rik! I dagens Finland blir jag illa berörd när det till och med inom regeringskretsar finns röster som vill sätta käppar i hjulet för några
av de mest utsatta i vårt samhälle – de personer som beviljats humanitärt skydd i vårt land och önskar att deras rätt till familjeåterförening skall respekteras. Rätten till familjeåterförening måste också i framtiden i enlighet med internationellt accepterade standarder vara en grundmurad rättighet för dessa personer i Finland.
Bästa vänner,
ibland får vi uppleva verkliga bottennapp. Men de kan också leda till något gott. Det är nödvändigt att ledande politiker går ut och fördömer hot och hatprat. Det känns bra att bo i ett land där statsministern gör just detta. Och där han samtidigt visar att den nationalspråksstrategi som regeringen godkände i december också är värt någonting i det praktiska livet. Att han och det offentliga Finland värnar om våra nationalspråk.
Mycket har ändå gått i en positiv riktning. TV-serien Suomi on ruotsalainen var ett utmärkt och väldigt välkommet inlägg i debatten. En satsning som gick hem och som berörde och upplyste på ett positivt sätt. Medborgarinitiativet mot svenskan har trots en massiv reklamkampanj endast cirka 25 000 underskrifter. Vanliga människor visar tydligt sitt stöd för ett tvåspråkigt Finland. Det syntes inte minst via alla stödande inlägg efter hoten. Det gläder mig oerhört. Ändå väntar jag ännu på Timo Soinis fördömande av hoten. Kanske en annons i landets största tidning skulle vara på sin plats!
Bästa sfp:are,
det är faktiskt så att vi denna regeringsperiod har lyckats göra oerhört mycket för nationalspråken. Den allra första nationalspråksstrategin har sett dagens ljus. Den målar upp framtiden för det finska och kanske framförallt för det svenska i Finland. Den innehåller därtill många konkreta mål för hur vi stöder våra två språk under denna regeringsperiod. Men den innehåller också mål som sträcker sig avsevärt mycket längre än så. Mål som på lång sikt garanterar två levande språk i vårt land. Mål som betyder att också våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn kan få förmånen att växa upp i ett av världens bästa länder – det tvåspråkiga Finland. Och vi ska komma ihåg att utan Svenska folkpartiet hade denna strategi inte sett dagens ljus – det är en framgång som heter duga. En verklig present inte bara till det
svenska i Finland, utan till hela Finlands folk. En present som andas tolerans. En present att vara stolt över. Också på denna partidag. Våra fotavtryck syns!
Tack!
