Ärade president, kommissionär, bästa seminariedeltagare, vänner av Pohjola – Norden samarbetet, mina damer o herrar. Arvoisa presidentti, arvoisa komissaari, hyvät seminaarin osallistujat, Pohjola-Norden yhteistyön ystävät, hyvät naiset ja herrat,
jag vill först passa på att tacka Pohjola-Norden för att ni ordnar ett så här högklassigt seminarium om ett synnerligen aktuellt och angeläget tema, Nordens plats i Europa. Tack också för att ni har bjudit in mig för att ge min syn på hur vi ska förnya den nordiska välfärdsmodellen. Norden har alltid varit och är fortfarande en oerhört viktig referensram för oss finländare. Vi identifierar oss med de övriga nordiska länderna, vi har mycket gemensamt och vi driver vår samhällsutveckling framåt i ungefär samma riktning.Vi har alltid haft mycket gemensamt. Inte minst under Kalmarunionens glansdagar när vi hörde ihop än mer intimt. Redan då, på 1400-talet, samsades vi som bor i dagens Danmark, Finland, Norge och Sverige inom en och samma unions geografiska gränser. Under den tiden och under sammanlagt 600 år var Sverige och Finland en del av samma rike, en västlig och östlig rikshalva, som var en enhet, som då var nånting bestående.
För Finlands del lades grunderna till det samhälle vi känner idag genom de reformer som infördes i 1700-talets Sverige-Finland. Vi fick den modernaste tryckfrihetsordning världen kände och vi fick vissa i lag definierade rättigheter. Rättigheter som vi senare kunnat utveckla och rättigheter som kanske särskilt i det från världskrig förskonade Sverige, byggde vägen vidare mot folkhemmet, mot en välfärd och mot ett samhälle där man vill ta hand om de svagaste. En utveckling som vi känner som den nordiska välfärdsmodell vi idag är så stolta över.Min rubrik är en fråga om hur vi skall utveckla den nordiska välfärdsmodellen. Redan sättet att ställa denna fråga tyder på en oro för att välfärden såsom vi känner den idag är hotad och att den s.k. välfärdsstaten håller på att monteras ner. Att den nordiska modellen inte längre skulle vara vårt främsta varumärke ute i världen och en framgångsfaktor för övriga att ta modell av till den del de så önskar. Jag upplever att denna rädsla är befogad, men eventuellt något överdriven.
I de nordiska länderna, i Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige finns det knappast någon regering eller ens enskild politiker som på allvar vill montera ner det jämlika och öppna välfärdssamhälle vi har idag. Istället råder en sällan skådad konsensus om att denna vår modell är värd att bevara för kommande generationer, för våra barn och barnbarn. Vi är också rörande överens om att den är värd att utveckla med sikte på ett fungerande socialt skydd också i framtiden. Vi vill också i fortsättningen ha ett samhälle som står för trygghet, rättvisa och framtidstro. Ett samhälle som är jämlikt och som finns till för oss alla. Det enda som väcker en del frågor är vägen till målet – att kulturminnesmärka eller patentera den nordiska modellen hjälper inte långt. Istället krävs en daglig eller åtminstone månatlig och årlig översyn och lappning. Ibland kan det till och med krävas att ett litet stycke förstörs eller rivs ner för att kunna återuppbyggas starkare och mera kraftigt än förr.
Bästa vänner,
Skeptikerna frågar sig, om vi ens mera kan tala om att vi har en fungerande modell, då så många går arbetslösa, och vi inte kan trygga jobb åt alla. Men låt mig då också påminna om att det inte finns något samhälle i världen som lyckats med den saken.
Det finns några elementära grundstenar i vår nordiska modell – sysselsättning, utbildning och socialskydd. Och framförallt en jämlikhet i tillgången till dessa. Jag skall kort beröra dem här.
För det första: sysselsättningen. En hög sysselsättning skapar välfärd. Producerande, exporterande och sysselsättande företag är en förutsättning för att vi ska ha någon välfärd att fördela. Därför är det centralt att fortsätta hålla en hög sysselsättningsgrad. Det är en grundsten i vårt samhälle.Välfärden som byggts upp i Finland under det senaste 100 åren, är naturligtvis långt finansierad med skattemedel. Skattemedel i sin tur flyter in enbart då det finns sysselsättning, dvs. arbete. I framtiden kommer vi inte att ha råd med att 8 -10 % av arbetskraften går arbetslös. Tillräckligt med arbete i sin tur finns inte, utan ett väl fungerande näringsliv. Och dagens företag måste för att överleva vara konkurrenskraftiga. Kopplingen mellan konkurrenskraft och fortsatt välfärd är därför enligt min mening uppenbar.
Bästa vänner,För det andra har vi utbildning och bildning som vandrar hand i hand med välfärden. Av största vikt är en avgiftsfri, högklassig och jämlik skola som utvecklar våra barn till tänkande individer med en egen vilja och en kunskapsbank som hjälper dem framåt i livet. Efter den grundläggande utbildningen behövs också allmänbildande gymnasier, en tillgänglig yrkesutbildning och en högskoleutbildning som skapar förutsättningar för innovationer. Den nordiska modellen kommer aldrig att kunna konkurrera med låglöneländerna eller med de mest resursstarka utländska universiteten. Men med kunskap, kunnande och bördig mark för innovationer kan vi stå oss i konkurrensen. Något av det bästa vi har att erbjuda förutom en kunnig befolkning, är också vår pålitlighet. Ute i världen vet man att man kan lita på det vi lovat, att det överenskomna håller, och det är ett av våra starkaste varumärken, tillsammans med samhälls-stabiliteten.
Då det gäller skolan, har vi i våra nordiska länder valt något olika vägar. Och låt mig säga att jag nog är lite extra stolt över den väg vi i Finland valt för vår skola. För jag tror bestämt, att vi inte får glömma bort att också ställa krav på våra elever. Därför är det också bra med betyg. Eleverna behöver få visa att de kan och vill lära sig, de behöver få utmana sig själva och få växa som individer. Skolan ska inte vara en plats där man bara tillbringar tid och gör det man tycker om.
Bildningssamhällets vikt, skolan och utbildningen får därför aldrig underskattas. Varje barn skall ha rätt till utbildning och var och en behöver beredas likvärdiga möjligheter att ta till sig kunskapen, att ifrågasätta den, att tänka annorlunda och att lyckas. Den största björntjänst jag kan tänka mig vore att införa avgifter i grundskolan. Ett samhälle där barns rätt till bildning beror på föräldrarnas socioekonomiska ställning är inte ett samhälle jag önskar se i framtiden. Istället är det av största vikt att slå vakt om grundtanken om en skola som är lika för alla, men som naturligtvis också ska kunna beakta den enskilda elevens talanger såväl som behov av stöd.Det betyder att vi i vår jämlika skola inte får glömma bort att se de olika behoven. Vissa barn behöver ett särskilt stöd i skolan, en del behöver det i ett visst ämne och några behöver kanske bara bli sedda. Vi måste kunna ta vara på de konstnärligt begåvade liksom de tekniskt, på de lysande intellektuella och på de idrottsintresserade. Ny teknik och distanslärande ger oanade möjligheter för välfärdsmodellen. Vi måste våga ta del av detta också i skolan. Skolan kan erbjuda spetsundervisning och bättre valmöjligheter via ny teknik. Samarbete gör att alla skolor inte behöver vara experter på alla ämnen. Flexibiliteten och en modig approach när det gäller nya tekniska lösningar kunde gärna öka! För dagens barn, är webb-världen en realitet. Likaväl som man spelar spel med en kompis på andra sidan jordklotet, kan man säkert också ta del av en lärares undervisning på t.ex. YouTube! All kunskap behöver inte finnas hos lärarkåren i den egna skolan. Lärarens roll kommer med säkerhet att förändras och bli mer lik coachens.
Bästa åhörare,Det är skolans uppgift att ge grunden – en fast plattform för det kommande livet, och det har vår skola lyckats rätt väl med såhär långt. Skolan handlar också om att ge trygghet i vardagen. Att motarbeta mobbning och utanförskap – att stå upp för var och ens rätt att vara sig själv. Idag ser vi ett nytt fenomen, som oroar mig, och som vi måste våga ta tag i. Nämligen, nätmobbningen. Tidigare hade mobbade barn en fristad i sitt hem. Via sociala medier, Facebook, Twitter och Instagram, är det inte längre alltid så. Mobbningen förföljer en i värsta fall dygnet runt – till och med i ens eget rum. Därför är det viktigt att sätta gränser. Att samhället signalerar nolltolerans mot alla former av mobbning och trakasserier på nätet. Står vi likgiltiga, är risken för utslagning stor - oavsett om det handlar om att motverka mobbning eller stöda barn som riskerar att fara illa i den miljö där de borde vara allra tryggast, nämligen i sitt eget hem. Också trygga familjer kan behöva stöd i dessa fall. Samtidigt får vi inte heller förminska föräldrarnas egna ansvar för sina barn. Det är föräldrarna, inte skolan som har det primära ansvaret att uppfostra barnen.
Nu har jag redan kommit in på det tredje temat i utvecklingen av välfärdsmodellen - nämligen de sociala skyddsnäten. Via utbildningen ges vi en unik möjlighet att vara vår egen lyckas smed. Men om möjligt än viktigare är vetskapen om att det är tillåtet att misslyckas. Att det finns ett skyddsnät. Att det finns utrymme också för det annorlunda. Att samhället tar ett ansvar också för den enskilda individen om det skulle gå riktigt illa. Här får vi inte tro att samhället kan sköta allt, fixa allt och förlåta allt. Vi har naturligtvis ett eget ansvar och det måste vi bära. Men det är en mix av eget ansvar och samhällets stödande hand som också i framtiden ska vara utmärkande för vår modell.
Bästa åhörare,Samhällets bästa och upprätthållandet av välfärden är ditt och mitt ansvar. Det är inte bara mitt för att jag råkar vara Justitieminister i Finlands regering. Det är också mitt ansvar som privatperson. Det ansvaret kan aldrig lämnas över till politiker eller till samhället i stort. Vi är skyldiga att ta hand om varandra, att fråga våra medmänniskor hur de mår, att sträcka ut en hjälpande hand där det behövs och att se till att en människa som behöver det får hjälp. För det är nästan alltid omgivningen: en partner, förälder, vän, släkting eller granne som först märker när något är fel. Mycket tidigare än det offentliga skyddsnätet. Och mycket tidigare än man själv kanske inser det.
Här kommer också kopplingen till en god folkhälsa in i bilden. För att vi ska ha råd med vår nordiska välfärdsmodell i framtiden, måste vi inse att vi behöver satsa på att ytterligare stärka folkhälsan. I Finland gäller det att våga tala om våra stora folkhälsobekymmer, nämligen alkoholen och den mentala hälsan. Vi måste också våga diskutera individens eget ansvar. Inte så att vi överger den svaga, men så att vi får mänskor att inse att de själva också har en stor roll då det gäller den egna hälsan och dess värnande. En god folkhälsa hänger naturligtvis också centralt samman med vår konkurrenskraft. Ju bättre befolkningen mår, dess bättre är det för såväl individen själv som för landets konkurrenskraft. Därför är det alldeles centralt att vi satsar på folkhälsan om vi vill värna om vår välfärdsmodell. Och ju fler som mår bra, dess bättre mår vi alla och dess mindre tryck blir det på vården och omsorgen.
Vi måste bli bättre på att använda datatekniken ur individens och därmed kundens perspektiv. Här kan vårt bankväsende faktiskt tjäna som förebild. Och jag är övertygad om att vi inte ännu lärt oss att använda IT-tekniken optimalt i våra vårdkedjor. Så sent som för en vecka sedan bad man mig om att skicka en remiss på fax!
Ärade åhörare,
Vi ska inte sticka huvudet i sanden och hoppas att den offentliga ekonomin balanserar sig själv. Vi behöver hitta en snabbare väg till arbetsmarknaden, vi behöver orka med vårt jobb och vi måste jobba något eller några år längre framöver. Åtminstone skall vi se till att röja undan hindren för dem som vill göra det. Att ha sporrande och flexibla system som gör att längre arbetskarriärer blir ett intressant alternativ. Det har talats mycket om pensionsåldern. ”Mycket snack och lite verkstad” som svensken skulle säga. Jag ser det som självklart att vi i framtiden måste jobba längre. Det är ett faktum. Då vi lever längre får vi också jobba längre. Vi behöver må så bra i vårt arbete att vi kan undvika längre sjukskrivningar eller sjukpensioneringar. Det är en vinst för både individ och samhälle.
Vi är i ett brytningsskede gällande vår välfärdsmodell och vi måste inse att den också skall vårdas för att överleva. Samtidigt måste vi vara ärliga och inse att allt inte kan fortsätta exakt som nu. Tillgångarna räcker inte till, men det betyder inte att vi ska ge avkall på den nordiska modellen. Den måste bara trimmas, så att den orkar med den kommande bördan. Vi bör fråga vad vi kan ge avkall på och vad vi absolut inte kan avstå från? Finns det uppgifter som samhället inte behöver ta hand om? Finns det områden där vi behöver omprioritera och satsa mera på förebyggande? Och vad är alternativet till vår nuvarande modell? Vad händer om den nordiska modellen kollapsar? Kan vi se en sån utveckling och kan vi ana oss till vad det skulle leda till? Om vi kan det och om den utvecklingen är en sådan vi inte vill ha – vad kan vi då göra för att förhindra det?
Låt mig här återkoppla till det jag sa tidigare om vars och ens ansvar. Jag tror att de flesta landar på ungefär samma svar – den nordiska välfärdsmodellen behövs också i framtiden. Vi kanske har lite olika teorier om vad som behöver lappas, vad som behöver putsas och vad som kan bytas ut. Men vi är överens om målet – lyckliga människor och ett samhälle som stöder ”det goda livet” – för alla och envar, inte enbart för ett lyckligt fåtal. För att nå detta mål krävs ett gemensamt ansvar!
Värderade åhörare,det nordiska är inne. På gräsrotsnivå och i medborgarsamhället – långt från välformulerade festtal och vackra visioner – lever och mår det nordiska samarbetet. Det lever vidare och med det också vår unika värdegemenskap. Ett gemensamt arv som i undersökning efter undersökning visar på en jämförelsevis liten brottslighet, relativt små klyftor mellan fattiga och rika, en möjlighet att lyckas och ett existerande samhälleligt skyddsnät. Låt oss tillsammans värna, men också utveckla denna modell. En modell som har levt starkt länge och som förhoppningsvis också gör det långt in i framtiden. Det är du och jag skyldiga kommande generationer. Vi vill ju kunna se oss i spegeln och med gott samvete konstatera att vi gjorde vad vi kunde för vår nästa och för vår nordiska samhällsmodell.
Tack!
