Värderingarna mår bra men välfärdsmodellen är i ett brytningsskede
På måndagen deltog jag tillsammans med bland annat president Sauli Niinistö och kommissionär Olli Rehn i ett stort Pohjola-Norden seminarium med temat ”Nordens plats i Europa”. President Niinistö talade om våra gemensamma värderingar. Han lyfte fram flera intressanta aspekter, bland annat hur de nordiska värderingar innehåller en förväntan om vad vi önskar oss av framtiden och att dessa förväntningar åtminstone till en del för tillfället kanske är för höga. Med avstamp i de nordiska ledarnas möte med president Barack Obama i september sade Niinistö också att hans uppfattning är att man till exempel i USA gärna vill se de nordiska länderna som en helhet och att man gärna identifierar sig med oss. Det är en hoppingivande analys, tycker jag. Niinistö lyfte också fram svenskans ställning i Finland. Han hoppades på en ny generation av ”nordister” som kan fortsätta och föra in samarbetet på nya spår.
Att upprätthållandet av det nordiska välfärdssamhället är resurskrävande vet vi mycket väl. Samtidigt vet vi också att den nordiska modellen är en garant för både samhällsfreden och mänsklig trygghet. Grundstenarna i vår nordiska modell heter sysselsättning, utbildning och socialskydd, och framförallt en jämlik tillgång till dessa.
Sysselsättningen är avgörande. Skattemedel flyter in enbart då det finns arbete. I framtiden kommer vi inte att ha råd med att inemot en tiondel av människorna är utan arbete. För att inte tala om de katastrofala sociala följderna en hög arbetslöshet för med sig.
Utbildningen är också intimt sammankopplad med välfärden. En avgiftsfri, högklassig och jämlik skola som utvecklar våra barn till självständigt tänkande individer är i nyckelposition. Den nordiska modellen kommer aldrig att kunna konkurrera med låglöneländer, men med kunskap, kunnande och bördig mark för innovationer kommer vi långt.
För den enskilda individen är vetskapen om att det finns ett socialt skyddsnät avgörande. Samtidigt som vi betonar individens eget ansvar skall samhällets stödjande hand också i framtiden vara utmärkande för vår modell. Jag hoppas att vi också i framtiden ser det som en självklarhet att vi sträcker ut en hjälpande hand så att människor som behöver det får hjälp.
Slutligen måste vi alla inse att den offentliga ekonomin inte kommer att balansera sig själv. Det har bland annat talats mycket om pensionsåldern. Jag ser det som självklart att då vi lever längre skall vi också jobba längre.
Den nordiska välfärdsmodellen är i ett brytningsskede. Vårt ansvar är att vårda och trimma den så att den orkar med den kommande bördan. Därför måste vi fundera på vad vi kan ge avkall på och vad vi absolut inte skall avstå. Målet bör också framöver vara lyckliga människor och ett samhälle som stöder ”det goda livet” för alla och envar. För att nå det krävs ett gemensamt ansvar.
Anna-Maja Henriksson, justitieminister (sfp)
