Nationalspråksstrategin
Ärade president, bästa åhörare,
Under denna valperiod har landets första nationalspråkstrategi sett dagens ljus. Något som jag är mycket stolt över. Tidigare statsminister Katainen ledde nationalspråksstrategins styrgrupp, jag var dess viceordförande tillsammans med statssekreterare Olli-Pekka Heinonen. Strategin fick sitt startskott under min tid som Svenska Finlands Folktings ordförande 2010-2011 då vi på bred front inom Folktinget tillsammans med president Martti Ahtisaari jobbade fram den så kallade kallade Ahtisaari-rapporten.
I samband med regeringsförhandlingarna våren 2011, togs det (på SFP:s initiativ) in en skrivning i regeringen Katainens program om att det skall göras en nationalspråksstrategi under denna valperiod. Arbetet påbörjades sedan s.g.s omedelbart efter regeringens tillträde.
Resultatet blev att statsrådet godkände Finlands första nationalspråkstrategi i december 2012. Jag är oerhört glad att vi lyckades nå en enighet i regeringen, och att sex av riksdagens partier står bakom strategin. Det är definitivt en styrka.
Nationalspråksstrategin utgör ett viktigt stöd i beslutsfattandet som berör nationalspråken, finska och svenska. Förutom detta spelar strategin en annan viktig roll. Den har på ett nytt sätt definierat riktlinjer för arbetet för främjande av de språkliga rättigheterna i Finland. Den har också engagerat nyckelpersoner på ministerier och i kommuner i språkfrågor, på ett nytt sätt.
Regeringens konkreta åtgärder – resultat
Bästa seminariepublik,
Nationalspråkstrategin innehåller 27 åtgärder och 6 rekommendationer för regeringsperioden 2011-2015. Som ett exempel kan nämnas att språklig konsekvensbedömning bör utförs i framtida projekt, som en del av förvaltningsreformer och lagberedningsprojekt. Ett annat exempel är att den ömsesidiga förståelsen mellan finsk- och svenskspråkiga och kunskapen om den andra språkgruppens litteratur och det gemensamma kulturarvet stärks genom att stöda litteraturöversättningar från det ena nationalspråket till det andra.
Alla 27 åtgärder har påbörjats och många har också slutförts. Ur detta perspektiv har vi lyckats bra. Den kritiska frågan är naturligtvis ifall förverkligandet av åtgärderna också fört oss mot ett mer tvåspråkigt Finland, och ifall det håller i sig. När det t.ex. gäller beaktandet av språkkunskaper vid rekrytering till myndigheter och ökande av elevers intresse att lära sig båda nationalspråken, finns det ännu en hel del att göra. Alla åtgärder har inte heller förverkligats helhjärtat. Till exempel gäller det här finansministeriets rekryteringsanvisning. Ett annat exempel utgör revideringen av grunderna för gymnasiets läroplan .Den svenska tiden inte ännu heller är obligatorisk i historieundervisningen. Men i stategin påtalades behovet att utreda hur den tidsepoken ska behandlas i historieundervisningen.
Men det har också skapats bestående strukturer, vilka är elementära för arbetet. Det har bildats ett nationalspråksnätverk som består av representanter från olika ministerier och som har arbetat med att förverkliga nationalspråksstrategin. Detta nätverk behöver med all säkerhet få en fortsättning. Genom att det vid varje ministerium utses en representant för nationalspråksfrågor, är det lättare att se till att man också i de olika ministerierna faktiskt håller sig a jour i nationalspråksfrågor och att båda nationalspråken också i praktiken beaktas i de olika ministeriernas verksamhet.
Kommunerna har fått en för kommunerna tillämpad nationalspråksstrategi och ett nätverk med representanter från alla tvåspråkiga kommuner. De språkliga rättigheterna vid ändringar i kommunindelningen har försäkrats både genom ändringar i språklagen och kommunstrukturlagen. Efter denna regeringsperiod är det alltså inte längre möjligt att en tvåspråkig kommun ”försvinner” och blir enspråkig, utan hela den nya kommunen blir bestående tvåspråkig. Dessutom kommer det signaler om att myndigheternas personal i allt större omfattning börjat studera svenska.
En viktig ingrediens i nationalspråkstrategin är fokuseringen på språkbad. Men för att våra skolor i praktiken skall kunna erbjuda språkbad behöver vi behöriga lärare, som är utbildade i språkbadspedagogik. Därför var det så viktigt att Vasa universitet i samarbete med Åbo Akademi startade en gemensam språkbadslärarutbildning 2014. Det är en viktig signal åt kommunerna, som i huvudsak är de som ordnar språkbad, att staten lovar att garantera förutsättningarna. Ordnandet av språkbad kostar inte mera än vanlig dagvård eller grundskola, men blir sårbart ifall det inte finns tillgång på lärare. Dessutom har undervisnings- och kulturministeriet utlyst statliga specialunderstöd för utvidgning av språkbadsverksamheten och annan tvåspråkig verksamhet i februari 2015. I statsbudgeten 2015 har tre miljoner euro reserverats för utvidgandet av språkbadsundervisningen till hela landet. Statsunderstödet finns till för anordnare av förskoleundervisning och grundläggande utbildning och instanser som ansvarar för dagvården i kommunerna. Målet är att utvidga språkbadsverksamheten för de inhemska språken, den tvåspråkiga undervisningen av andra språk samt den språkberikade undervisningen åren 2015–2016. I min egen hemstad Jakobstad erbjuder man i stadens språkbadsskola på ett lyckat sätt språkbad, både på finska och på svenska. Ju så kan vi förverkliga nationalspråksstrategins målsättning om att den nytta som nationalspråken ger kommer både samhället och individen till godo.
Under denna regeringsperiod har arbetet med nationalspråksstrategin främst riktat sig till myndigheter. Detta är naturligt eftersom det är myndigheternas skyldighet att självmant se till att individens språkliga rättigheter förverkligas i praktiken. Men man kan inte heller förbise vikten av att medborgarna känner till sina språkliga rättigheter, och inte avstår från dem med vilja. Sådant händer eftersom vi är människor och reagerar i en kontext. För att vara till lags händer det att människor byter språk, utan att inse att det kan ha konsekvenser i slutskedet av en process när ärendena blir invecklade. Språkliga rättigheter är inte en störande faktor, de är ett skydd för individen. Till exempel om man blir utsatt för ett brott har det betydelse för en eventuell domstolsprocess på vilket språk polisförhöret görs. Därför är det viktigt att polisen självmant ser till att förhöret görs på brottsoffrets modersmål.
Verksamhetsplan för främjande av de språkliga rättigheterna
Bästa åhörare,
För förverkligandet av nationalspråksstrategins långsiktiga målsättningar behövs en fortsatt handlingsplan, eller en vägkarta om vi vill kalla det så. Arbetet med nationalspråksstrategin har inte enbart åtgärdat brister, utan även uppdagat brister, när det gäller tillämpningen av språklagen.
För det första är de stora reformernas tid inte förbi. Förutom en eventuell social- och hälsovårdsreform, kommer statens central- och regionalförvaltning med all sannolikhet att reformeras under nästa regeringsperiod. De har under de senaste åren visat sig att det just i samband med förvaltningsreformer är synnerligen viktigt att beakta reformförslagens konsekvenser ur en språklig synvinkel. Under förra valperioden kunde vi märka att en reform kan förvandlas till en rysare för den svenskspråkiga befolkningen. Med detta hänvisar jag till fallet Karleby i samband med regionförvaltningsreformen, där starka krafter ville driva Karleby norrut mot Uleåborg istället för Vasa. Grundlagsutskottets ställningstagande i samband med regionförvaltningsreformen kom att bli avgörande. Grundlagsutskottet slog ju fast att det i fall där det finns flera alternativa lösningar att ordna förvaltningen, så ska man välja det alternativ som bäst tryggar de grundläggande språkliga rättigheterna. Trenden nu är att förvaltningsområdena blir allt större. Ju större områdena blir, desto lättare blir svenskan i kläm. Då blir det en utmaning att dels garantera den svenskspråkiga servicen och dels se till att vi fortsättningsvis har svenska som ett levande förvaltningsspråk. Reformerna får inte leda till att det svenska som levande språk enbart förpassas till familjerna och skolorna. Nästa regeringsperiod kommer därför att kräva stark insikt om och bevakning av de språkliga rättigheterna i allt reformarbete.
För det andra bör vi kunna bedöma konsekvenserna av lagförslag och andra förändringar. Vi bör bli duktigare på att göra språkliga konsekvensbedömningar och få nya medel för att följa upp hur förändringar påverkat de språkliga rättigheterna. Detta hänger intimt samman med just förvaltningsreformerna, men också med mindre reformer.
För det tredje bör vi utreda hur de språkliga rättigheterna förverkligas i statsägda bolag och när offentliga förvaltningsuppgifter läggs ut på privata aktörer. Nationalspråksstrategin innehåller praktiska verktyg för beaktande av språkliga rättigheter vid upphandling, men risken för misstag ökar när antalet aktörer blir fler. Samtidigt kan privatisering och upphandling även ses som möjligheter vad beträffar språklig betjäning. Riksdagens grundlagsutskott konstaterade i sitt betänkande om regeringens årsberättelse 2012 att de fått uppgifter om att framför allt tjänsteproducerande statliga företag brister i sitt sätt att förverkliga de språkliga rättigheterna. Senaste exemplet är posten som börjat ge ut bilagan Postinen enbart på finska, men som tack vare påtryckningar, dels från befolkningen och dels från justitieministeriet , har lovat ändra detta och ta in information även på svenska. Även statsrådets kansli har lovat förbättring genom att i regeringens principbeslut för ägarstyrning hänvisa till att de statsägda bolagen bör beakta de förpliktelser som föranleds av språklagen.
För det fjärde bör vi fortsätta arbetet med att främja språkinlärningen. Det gäller språkbad, det gäller motivation och det gäller tidiga positiva erfarenheter av det andra nationalspråket. Positivt är att riksdagen med mycket klar majoritet beslöt att förkasta medborgarinitiativet om att göra skolsvenskan frivillig. Samtidigt bör den kläm om regionala försök som riksdagen godkände genomgå en noggrann bedömning.
Avslutning
Bästa vänner,
Med facit på hand från denna regeringsperiod kan vi säga att arbetet med nationalspråksstrategin har gett resultat. Med facit på hand kan man också säga att mycket kvarstår att göra. Justitieministeriet kommer inom kort att publicera Nationalspråksstrategins mellanrapport, med betoning på MELLANrapport. Avslutningsvis är det även på sin plats att konstatera att nationalspråkstrategin inte är en avslutning. Strategin är ett startskott som den sittande regeringen har avfyrat och som nästa regering har all orsak att se till att föra vidare för att trygga två livskraftiga nationalspråk i Finland.
