Nya vindar blåser
"Det frågtes blott, det gavs ej svar" Den strofen från Fänrik Stål sjunger just nu i mitt sinne. De senaste veckorna har varit intensiva i den finländska politiken, för att inte säga rätt omtumlande. Först riksdagsval och sedan därpå följande regeringssondering. Regeringssonderaren, centerpartiets ordförande Juha Sipilä beslöt på torsdagen att regeringsbasen ska bestå av centern, sannfinländarna och samlingspartiet. De är alltså dessa tre partier, som nu sinsemellan ska försöka komma överens om regeringsprogrammet för de fyra kommande åren. Jämsides med sonderingarna försökte sig Sipilä på att få till stånd ett sk samhällskontrakt med arbetsmarknadsparterna, men det förföll, föga överraskande, på onsdagkväll.
För oss och för mitt eget parti, Svenska folkpartiet betyder Sipiläs beslut att vi för första gången på 36 år blir ett oppositionsparti. Detta trots att SFP gjorde sitt bästa riksdagsval sedan 1991 och gick framåt med ca 19.000 röster i hela landet och drygt 2400 röster i Vasa valkrets. I antalet mandat behöll svenska riksdagsgruppen ställningarna, dvs vi fortsätter med10 ledamöter.
Att SFP är en av valets vinnare vid sidan om centern och de gröna hade tyvärr inte i slutändan någon betydelse med tanke på regeringsbildningen. Det är nog ett tråkigt faktum ur en demokratisynvinkel, att Sipilä valde att inte bilda regering med någon annan av valets vinnare. Såväl Sannf som Samlingspartiet förlorade i såväl antalet röster som mandat. Tillsammans med centern får de ändå en betryggande majoritet på 124 ledamöter. Dvs rent matematiskt behövdes inte SFP för att trygga en majoritet i detta alternativ. Men det hade naturligtvis funnits andra alternativ till regeringsbas för Sipilä. Nu blev det ändå uppenbart att han till varje pris ville ha med Timo Soini och hans populistiska parti. Tydligen har han en stark tilltro till att Soini lyckas hålla ihop sin grupp, något som jag för egen del inte skulle vara villig att satsa mycket på i en vadslagning.
SFP har en lång tradition av att vara regeringsparti. Vår partiordförande Carl Haglund var knappt född då vi senast var i opposition. Vi har varit en god partner som man i alla sammanhang kunnat lita på, en trygg, pålitlig brobyggare beredd att stöda statsministern. Att vi nu står utanför, handlar delvis säkert om Sipiläs ambition att skära ner antalet ministrar kraftigt. Han har talat om tolv, vilket verkar lite naivt och rentav farligt. För vi ska minnas att ju färre ministrarna är, dess större blir tjänstemannamakten. För någon måste hinna med alla de beslut och frågor som ett lands ledning ska hantera. Också ministrarnas personliga närvaro i EU- och andra internationella sammanhang är viktig. Det är inte bara hemmaplan som ska skötas.
Jag vill också vara ärlig, och konstatera att jag är bekymrad över hur det ska gå för svenskans ställning i vårt land under de kommande fyra åren. Min oro gäller inte enbart skolsvenskan, utan också risken att svenskan lätt hamnar i kläm i samband med exempelvis vårdreformen och de övriga förvaltningsreformer, som antagligen är på kommande.
Detta betyder att Svenska folkpartiet och alla andra vänner av det svenska språket i Finland verkligen behövs nu. SFP kommer att föra en saklig, konstruktiv oppositionspolitik och hålla fanan högt för ett öppet, tvåspråkigt, företagarvänligt och tolerant Finland som bygger på varje mänskas lika värde. Det prutar vi inte på.
Anna-Maja Henriksson
Justitieminister (SFP)
