Vilken är den tillträdande regeringens värdegrund?
På statsrådets festvåning Smolna, ett stenkast från mitt arbetsrum på justitieministeriet, pågår förhandingarna mellan de tre partier som regeringssonderaren Juha Sipilä valt att bilda regering med, d.v.s. centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna. Målet för Sipilä har varit att den nya regeringen kunde tillträda före utgången av maj. Det återstår att se om det lyckas.
För Svenska folkpartiet betyder Sipiläs beslut att vi för första gången på 36 år blir ett oppositionsparti. Detta trots att SFP gjorde sitt bästa riksdagsval sedan 1991 och gick framåt med ca 19 000 röster i hela landet och drygt 2 400 röster i Vasa valkrets. I antalet mandat behöll svenska riksdagsgruppen ställningarna, d.v.s. vi fortsätter med 10 ledamöter.
Intressant har det varit att de senaste veckorna träffa en rad centerpartister som bedyrat att de nog gärna hade haft oss med. Också Maaseudun Tulevaisuus skrev på ledarplats, att Sipilä och centern kunnat behöva SFP som ett parti som är känt för att vara lojala med statsministern. Chefredaktör Mikael Pentikäinen slår också fast att SFP hade behövts med tanke på de nordiska kontakterna och som ett parti som förstår sig på vikten av att utveckla hela landet. SFP hade enligt Pentikäinen också mjukat upp den nya regeringens konservativa image. Men Sipilä har tydligen tänkt rätlinjigt matematiskt. Majoriteten med denna bas blir tillräcklig, 124 mandat för regeringen. Med SFP hade man haft 134. Samtidigt är det nog uppenbart att Sipilä ville ha med Timo Soini och hans populistiska EU- och invandrarkritiska parti. Nu lever vi med detta och ska koncentrera oss på en konstruktiv och alert oppositionspolitik. Det kan också göra oss gott.
Landets ekonomi är dålig och kräver omedelbara åtgärder av den nya regeringen. Det är dock helt avgörande att regeringsförhandlarna också förutom anpassningar, kan komma överens om sporrande åtgärder som skapar arbetstillfällen och lägger en grund för ekonomin att växa. Jag hoppas också att man inte gör reformer för reformernas skull, utan för att trygga servicen åt medborgarna på sikt. Då är det viktigt att komma ihåg de många olika grupper i samhället, som kan ha behov av skräddarsydda servicelösningar. Som exempel kan nämnas de svenskspråkiga med funktionsnedsättning.
Vi har också skäl att fråga oss hur regeringen kommer att hantera frågor som berör minoriteter, invandrare och andra utsatta grupper i vår omvärld. Finland kan inte stänga ögonen för flyktingkrisen i Medelhavet. Vi kan inte förbise vårt internationella ansvar. Det är ett för högt pris att betala för sannfinländarnas regeringsmedverkan. Vi vet också att Finland kommer att behöva fler invandrare för att trygga välfärden på sikt. Den nya regeringens signaler i dessa frågor verkar ta sikte på just det motsatta.
Hur det ska gå för svenskans ställning i vårt land under de kommande fyra åren återstår att se. Min oro gäller inte enbart skolsvenskan, utan också risken att svenskan lätt hamnar i kläm i samband med exempelvis vårdreformen och de övriga förvaltningsreformer som kommer. I slutändan handlar det om den kommande regeringens värdegrund och inställning till det tvåspråkiga Finland.
Anna-Maja Henriksson
Justitieminister (SFP)
