De svikna löftena. Var blev omsorgen om barnen, skolan och kvinnorna ?
Regeringen Sipilä har suttit vid makten en vecka. Inledningen har dessvärre inte varit övertygande. Riksdagen har debatterat regeringsprogrammet och oppositionen har varit aktiv, regeringen har grillats ur olika synvinklar. Jag måste säga, att det varit riktigt uppfriskande att se den debattglädje som finns bland ledamöterna, inte minst i vår egen fina grupp, Svenska riksdagsgruppen. Det lovar gott.
Inför riksdagsvalet i april bedyrade alla partier att det måste vara slut med mera nedskärningar i utbildningen. Efter valet är det löftet som bortblåst, som om det aldrig existerat. De tre som idag sitter i regeringen Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna har tydligen drabbats av plötslig demens. Som känt är väljarens konsumentskydd svagt. Det är dessvärre illa för politikens trovärdighet, och bäddar för politikerförakt. Ett ansvarstagande parti ska också efter valet kunnat stå för det man lovat. Centern som starkt kritiserade den tidigare regeringens utbildningspolitik, har nu gått i bräschen för att det under de kommande åren skall sparas ca 600 miljoner € på utbildningen i vårt land. Pengarna för att minska klass-storlekarna tas bort, den subjektiva rätten till dagvård vill regeringen starkt inskränka, dagvårdspersonalens behörighetskrav ses över och dagisgrupperna blir större. Yrkesutbildningen skall spara och likaså drabbas högskolorna och universiteten.
Jag har förståelse för att man t.ex väljer att se över den subjektiva rätten till heldagsvård. Det gjorde redan den förra regeringen. Men då visade finansministeriets beräkningar, att det inte kommer att medföra nämnvärda inbesparingar. Underligt är det om de beräkningarna nu några månader senare ändrat. Jag har också förståelse för att man ser över andra stadiets utbildning, så att utbildningsutbudet bättre motsvarar behovet. Men jag har ingen förståelse alls för att man inte inser att ju mer man skär i den grundläggande utbildningen, dess större är risken att vår skola framöver inte kan hålla samma höga nivå som idag. För det är med bildning och utbildning vi ska lyfta Finland. Som jag många gånger sagt, skolan är vår kronjuvel och den ska vi värna om. Det handlar om våra barn och unga, om landets framtid, om trygghet och stabilitet i samhället, om möjlighet till nyskapande och nya innovationer på sikt. Vi har helt enkelt inte råd att spara på skolan och skära i forsknings- och utvecklingsanslag.
Regeringen Sipiläs program är heller ingen höjdare när det gäller frågan om jämställdhet och jämlikhet. I en kort mening kvitterar man att män och kvinnor är jämställda. Punkt. Som om man inte vill kännas vid att vi har en stor löneojämlikhet mellan kvinnor och men, som om man inte ville veta av att vi borde förnya vårt familjeledighetssystem och gör det mer flexibelt, som om man inte ville vidkännas att det behövs fortsatta aktiva åtgärder för att bekämpa familjevåld.
Regeringsprogrammet är som känt också mycket kortfattat då det gäller det svenska och landets tvåspråkighet, likaså vad gäller Norden och samerna. Ja, de sist nämnda existerar inte med ett enda ord. Nationalspråksstrategin som vi jobbade fram i den förra regeringen och vars mellanrapport gavs här i början av april lyser också med sin frånvaro. Till den delen hoppas jag att det handlar om ett misstag. Det går ännu att korrigera om viljan finns hos Sipilä, Stubb och Soini. Det arbetet borde nämligen få en fortsättning, något som också president Ahtisaari kraftigt framhållit.
Anna-Maja Henriksson
Ordförande för Svenska riksdagsgruppen
SFP
