Flyktingar, normtalko och hotad rehabilitering
Flyktingkrisen på Medelhavet, Greklandskrisen, normtalko, medborgarinitiativet om jourförordningen som hotar leda till stängning av förlossningssjukhus med färre än 1000 födslar har varit centrala teman i riksdagen den här veckan. En fråga som också nu oroar Svenska riksdagsgruppen mycket är den framtida arbetslivsrehabiliteringen som regeringen kraftigt tänker skära ner.
Vad gäller flyktingfrågan visade den att regeringsleden står på vacklande ben då det gäller inställningen till Finlands ansvar i den tragedi som just nu utspelar sig på Medelhavet. För Sannfinländarna tycks det inte vara något större etiskt problem att vända ryggen till och låta mänskor drunkna. De röstade emot regeringens linje såväl i regeringens EU-ministerutskott som i riksdagens Stora utskott. Anmärkningsvärt är att Kristdemokraternas representant i Stora utskottet stödde Sannfinländarna ! Regeringens linje som Samlingspartiet och Centern ställde sig bakom, går entydigt ut på att Finland skall vara med och bära ansvar samt att de flyktingar vi tar emot från Medelhavsområdet inte skall räknas in i den årliga flyktingkvot som just nu ligger på 1050. Det var en viktig markering av regeringen som också omfattades av en majoritet i riksdagen.
I onsdags diskuterade riksdagen på statsministerns initiativ det sk. normtalkot. Vi behöver en avreglering och vi måste ha förmåga att se kritiskt på de direktiv som reglerar vårt samhälle och som inverkar på vanliga medborgares vardag. Redan under förra valperioden sattes normtalkoarbetet igång genom en parlamentarisk arbetsgrupp, som producerade en lång rad förslag på vad som kunde avregleras. Det är ändå viktigt att inse att ett normtalko inte är någon patentmedicin för ett bättre samhälle. Det är en villfarelse att tro att ett land utan normer är ett lyckligt land. Ta bara vår nordiska rättsstat. Den grundar sig på goda principer som vi skriver om till lagar och normer. Goda normer skyddar de svaga grupperna i samhället, tar hänsyn till miljön och ger ramar för vår ekonomi.
Men det är helt klart att det finns en lång rad exempel på överdriven och oändamålsenlig reglering som bör luckras upp. Byggnadsbranschens rigorösa normer, lantbruksnäringarnas ständigt växande direktiv och naturskyddets framfart är typiska exempel. Likaså ska det inte vara så att tolkningar av direktiv och detaljnormer när det gäller äldreboende hotar stjälpa hela verksamheten. Det är omänsklig byråkrati om ett äldreboende, där invånarna har det bra och trivs, riskerar stängning bara för att vissa kvadratmeternormer inte uppfylls.
Slutligen några ord om den hotade arbetslivsrehabiliteringen. Regeringens planer att slopa den s.k. Aura-rehabiliteringen 2016 innan den alls hunnit komma igång, är obegriplig. Samtidigt som vi vet att vi borde satsa på arbetshälsa, på att mänskor orkar längre i arbetslivet och på att minska förtidspensioneringarna, slår regeringen till med att strypa anslagen till rehabiliteringen. Den enda svenskspråkiga arbetslivsrehabiliteringen ges som känt nu på Härmä-rehab och har fungerat till belåtenhet för sina kunder. Nu är också den verksamheten hotad. Minister Rehulas svar på frågetimmen, att vi behöver omformulera vad vi avser med rehabilitering i dagens samhälle duger inte. En klok regering förstår att backa, då det gäller beslut som kan få exakt motsatta konsekvenser än det man eftersträvar. Arbetslivsrehabiliteringen behövs! Jag önskar alla VBL-läsare en riktigt skön sommar.
Anna-Maja Henriksson
Riksdagsledamot, ordförande för Svenska riksdagsgruppen
SFP
