Det goda livet finns i den trygga vardagen
Riksdagen har tagit paus från lagstiftningsarbetet. De sista omröstningarna om tilläggsbudgeten gick av stapeln i tisdags. För mig blir det den första längre ledigheten på fyra år. Som minister har man i princip rätt till 30 dagars semester, men i praktiken har det varit omöjligt att hålla en så lång ledighet under min tid som justitieminister.
Så nu ser jag fram emot att få varva ner och koppla av ordentligt. Samtidigt ger sommaren också stora möjligheter att träffa mänskor från när och fjärran. Det tänker jag också ta vara på. Jag trivs ute bland folk och det förtroende vi som ledamöter har fått av folket handlar ju också om att lyssna, vara närvarande, resonera och fundera hur vi ska utveckla vårt gemensamma samhälle, vilka spelregler vi behöver, vad vi klarar oss utan, hur vi kan verka för att sporra till företagsamhet och nyskapande mm. I grunden handlar det ju om att ge förutsättningar för var och en, såväl liten som stor, till det goda livet. Och det goda livet finns ofta i den trygga vardagen.
När jag tänker tillbaka på min barndoms somrar, är det just känslan av trygghet som kommer främst. Fastän jag förlorat min far som väldigt liten, och min mor var ensam med oss sju syskon, och vi var utan båt, betvivlade jag aldrig att vi inte skulle kunna komma ut till sommarstugan på Mässkär. För det fanns alltid släktingar och grannar som ställde upp, och så fanns där lotsarna och sjöbevakarna. Idag skulle vi säga att det var det starka sociala kapitalet som delvis var med och skapade den trygghet jag fick känna. Mänskor brydde sig och man var mån att hjälpa där det behövdes. Låt mig också säga det, att jag sedan barnsben burit flytväst i båten. Världens mest naturliga sak. Som att sätta på bilbältet i bilen. Den första flytvästen jag hade var av märket Måsungen, och faktum var att vi tillsammans med min bror fick ta hand om en liten måsunge som kommit bort från sin mamma. Idag är jag inte mera lika fascinerad av måsarna och jag har stor förståelse för den uppgivenhet man känner i t.ex. Fäbodaviken, där måskolonien håller på att ta över. En lösning som möjliggör för mänskor att fortsätta leva det goda livet också i Fäboda, behövs. Här är våra myndigheter i en nyckelposition och medborgarna har rätt att förvänta sig dialog och konkreta förslag till åtgärder.
Idag går mina tankar också till alla dem runt om i världen som drivs från sina hem, som bara kan drömma om den trygga vardagen. Till alla de flickor, kvinnor och barn som utsätts för trakasserier och sexuellt våld, som säljs som sexslavar och tvingas till brutaliteter vi har svårt att ens kunna begripa existerar. Isis och Boko Haram sprider skräck och avsky. I Medelhavet pågår ständiga flyktförsök, där desperata mänskor tyr sig till mänskosmugglare som skor sig på andras utsatthet. Ondskan i världen är närvarande varje dag. Och vad kan vi då göra, i vårt lugna Österbotten i vårt trygga Finland ? Vända ryggen och säga att någon annan får bry sig, eller vara med och försöka hitta lösningar, signalera att vi är med och delar ansvaret. Det är givetvis det senare alternativet vi ska välja, och jag är också glad att majoriteten i regeringen anser det. Sannfinländarnas politik på denna punkt är oansvarig, ologisk och inhuman. Man vill inte vara med och dela någon börda gällande flyktingarna i EU, man säger sig vilja hjälpa där problemen finns men samtidigt vill man skära drastiskt i biståndet. Ett sådant resonemang haltar betänkligt och är allt annat än trovärdigt. Trist tycker jag också det är att KD stött Sannfinländarna i riksdagens Stora utskott i denna fråga.
Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon. Jag önskar alla läsare en riktigt skön sommar.
Anna-Maja Henriksson
Riksdagsledamot, ordförande för Svenska riksdagsgruppen
SFP
