Riksdagen diskuterade rasism och hatprat i onsdags. En debatt som man helst av allt hade sett att inte skulle behöva föras i Finland år 2015. Det är länge sedan Martin Luther King höll sitt berömda tal ” I have a dream” i Washington vid foten av Lincoln monumentet. Mycket har också hänt i världen efter det. Men ett faktum är att det finns rasism i Finland och att samhällsklimatet under senare tid blivit strängare. Därför var också debatten nu i riksdagen viktig.
Då vi tittar på läget i Europa, kan vi säga att tolv procent av all EU-medborgare identifierar sig själva tillhörande en grupp som blir eller riskerar att bli diskriminerad. Diskriminering p.g.a. etnicitet uppfattas generellt bland alla EU-invånare fortfarande som den klart vanligaste formen av diskriminering. 64 procent av de som svarat på en EU-enkät uppskattar att etnisk diskriminering är utbredd. Det är en ökning med 8 procent sedan 2012!
De finska siffrorna är ingalunda smickrande, tvärtom i regel några procentenheter högre än EU-medeltalet. Finland är alltså inte någon ”modellelev” vad gäller attityder och medborgarna uppfattar att diskriminering är allmänt förekommande.
Hatbrottens antal år 2014 var 822. Lite över 80 procent av dem hade rasistiska motiv. Därtill skall vi minnas att hatbrott på nätet ökat och att det finns ett stort mörkertal. Med de sociala mediernas frammarsch, har tyvärr också omgivningen för hatbrott och rasism utökats med en ny arena, där man dessutom kan uppträda anonymt. Det här är ett problem, och polisens resurser att undersöka all den brottslighet som sker via nätet är begränsade. Ett faktum är också att många kvinnor och flickor utsätts för trakasserier och hatprat på nätet. En mycket obehaglig utveckling i sig.
Vi kan alla bidra i arbetet mot rasism och hatprat. Det är nolltolerans som gäller. I våra olika roller som beslutsfattare, som vänner, som grannar och som arbetskamrater behöver vi vara tydliga i vårt allmänna fördömande av rasism och främlingsfientlighet. Samtidigt är det minst lika viktigt att vi i vår vardag reagerar när vi ser att någon blir utsatt för rasistiska påhopp eller hatprat. Att motarbeta rasism kräver civilkurage och en vilja att stå upp för en annan människa. För oss beslutsfattare betyder det också, för att vi skall vara trovärdiga, att vi måste skrida från ord till handling och genom konkreta åtgärder visa att alla är lika värda. Här har vi riksdagsledamöter och politiska partier ett stort arbete framför oss. Det är bra att samtliga partier och riksdagsgrupper nu förnyat sin förbindelse att följa den Europeiska delkarationen mot rasism. Men nu gäller det också för de enskilda riksdagsledamöterna och partierna att i den framtida verksamheten, i sitt sätt att tala, att argumentera, att diskutera på nätet, se till att man också följer grundbudskapet i deklarationen. Vi behöver också arbeta för att vi utåt ska ge en bild av att vi är det icke-rasistiska och toleranta land vi vill vara.
Som justitieminister i den förra regeringen hade jag glädjen att få föredra vår nya diskrimineringslag. Det som vi nu måste fortsätta jobba med är mänskors attityder. Det är skäl att påminna oss alla om Martin Luther Kings budskap ” Jag har en dröm att en dag ska mina fyra barn inte bli bedömda på grund av sin hudfärg, utan utgående från arten av deras personlighet”
