Bästa partidag, bästa vänner,
Det är för mig ett nöje att som riksdagsgruppens ordförande få inleda den allmänpolitiska debatten här i Åbo.
För ett år sedan på partidagen i Pedersöre var det en pinfärsk realitet att SFP efter en paus på 36 år hade intagit en plats i oppositionen. Det etablerade, samarbetsskickliga och pålitliga regeringspartiet hade fått en ny roll.
Nu har ett år gått där varumärket för riksdagsgruppen är oppositionspolitik - och jag kan med fog säga att vi har blivit varma i kläderna.
Vi vill fortfarande vara det konstruktiva partiet som erbjuder våra egna alternativ i politiken. Samtidigt ska det sägas klart: Det är inte svårt att tycka annorlunda än regeringen i många centrala frågor som i dag står på den politiska agendan.
Det är inte svårt att tycka annorlunda än regeringen i fråga om europapolitiken och flyktingfrågan, det är inte svårt att tycka annorlunda i fråga om utbildningen och det är inte svårt att tycka annorlunda i fråga om vårdreformen och jourförordningen.
Och vi har tyckt och tycker annorlunda i dessa frågor - det vet regeringen och det har vi också försökt tydliggöra för hela Finlands folk, särskilt för våra väljare, men också för våra potentiella väljare. Jag ska strax återkomma till sakfrågorna, men rent allmänt kan jag säga att efter ett år "i branschen" är inte oppositionsrollen mera främmande för Svenska riksdagsgruppen. Vi ser det som en möjlighet arbeta med vår egen politik, utan att snegla åt sidorna. Vi är på riktigt det liberala alternativet, som arbetar för en sund och hållbar ekonomi, som inte accepterar att människovärdet kränks, som ser att Finland har både ett internationellt och socialt ansvar och som inser betydelsen av ett öppet och positivt samhällsklimat.
Jag är glad att som gruppordförande kunna konstatera att Svenska riksdagsgruppens egen oppositionsprofil fått erkänsla från andra partier i riksdagen. Vi rackar inte ned på allt som rör sig, men när vi har orsak att komma med kritik lyssnar man på oss.
Oppositionsrollen har betytt en klart större aktivitet från vår grupps sida i plenum. I statistikens ljus kan vi bli ännu bättre där, men man kan säga att insatserna i stora salen är klart större nu än då vi var regeringsparti.
Vi är bara tio av riksdagens tvåhundra ledamöter - men det är inte sällan jag har varit nöjd och stolt över den kapacitet och skärpa som finns i vår grupp. Det finns en bra balans i gruppen mellan erfarenhet och fördomslöst nytänkande.
Men till substansfrågorna.
Min första hälsning till regeringen är att vi behöver en ny europapolitik. Finland har traditionellt sökt sig till Europas kärna för att vara brobyggare och för att söka konstruktiva lösningar.
Men, vad gör regeringen nu? Det finns ingen klar EU-politik. Det är uppenbart att regeringen har svårt att komma överens. I bakgrunden spökar Sannfinländarnas EU-skepsis och flyktingfientliga manifest. Dragkampen i kulisserna gör att regeringens EU-politik blir en enda gråzon.
Jag vill därför ställa frågan till statsminister Juha Sipilä: Vem leder vår EU-politik? Är det statsministern eller är det andra krafter i regeringen som har övertaget?
Den mest uppmärksammade markeringen från vår regerings sida var att Finland röstade blankt när EU-länderna beslöt om hur ansvaret för flyktingsströmmarna skulle fördelas mera jämnt. I omröstningen tog Finland steget ut från EU:s kärna och sällade sig till ett block med tidigare östeuropeiska länder som är kända för total avsaknad av ansvarskänsla för flyktingsituationen.
Finland valde att ställa sig i fel sällskap av bakåtsträvande stater, vilket även Samlingspartiet har accepterat. Detta faktum ändras inte av att inrikesminister Orpo på olika sätt efter det försökt hävda en mer ansvarsfull hållning från Finlands sida. Också han binds upp av luddiga formuleringar i regeringsprogrammet.
Finland har inte heller varit tydlig i sin politik när det gäller kränkningarna av demokratiska grundrättigheter i EU-länder såsom Polen och Ungern.
Svenska riksdagsgruppen kräver att Finland söker sig tillbaka till den konstruktiva problemlösarrollen i Europas kärna.
Och vi kommer envist att kräva att de radikalt nedskurna anslagen för biståndet återställs i budgeten.
Bästa partidag,
”Låt oss göra ett värdeval; vi ska inte skära mera i utbildningen. Den bästa investeringen i framtiden är en satsning på barn, unga och kunnande”
Så vädjade nuvarande undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen (då ännu som miljöminister) för bara lite över ett år sedan. Men som partiordförande Calle redan nämnde är det väl sällan som vi fått bevittna ett så totalt brutet vallöfte, som regeringen Sipiläs massiva utbildningsnedskärningar.
Regeringspartiernas utbildningspolitiska festtal och löften är totalt frånkopplade från den verklighet i vilken regeringen agerar. Med tanke på medborgarnas förtroende för politiken är det inte bra att man först lovar guld och gröna skogar. Och sen bara några månader senare väljer man att helt kallt strunta i sina löften. Vad hände med väljarnas konsumentskydd?
I Svenska riksdagsgruppen och SFP är vi mycket medvetna om den svåra sits vårt lands ekonomi finner sig i. Vi blundar inte inför det faktum att den offentliga ekonomin bör anpassas. Men sättet hur man anpassar, där kan vi inte omfatta regeringens linje.
I politiken är det alltid möjligt att välja annorlunda, också i svåra tider. Alternativ finns, om vi bara vill leta efter dem. Det har vi visat i vår skuggbudget. Det handlar fram för allt om värderingar. Vi kan inte godkänna regeringens politik som hotar fundamenten i vårt bildningssamhälle.
SFP och Svenska riksdagsgruppen ser kunnande, utbildning, forskning och bildning som nyckeln till Finlands framgång. För oss har också studiestödet alltid varit viktigt.
Regeringens destruktiva utbildningspolitik fick oss att för första gången på 84 år, att ta initiativet till en interpellation. Interpellationen har genomgående fått positiv respons, från såväl media, studerande, högskolevärlden och fältet. Regeringen drog tyvärr inte tillbaka sina ogenomtänkta nedskärningar. Men i ramrian beslöt regeringen att inte ytterligare skära i utbildningen. Det är ett tydligt tecken på att vår interpellation, som lämnades in några veckor innan ramrian, också hade faktisk effekt på regeringens politik.
Bästa partidag ,
Regeringen går vidare med sin vårdreform. Dramatik, ja, det har det verkligen inte saknats i den processen.
Tyvärr har reformen handlat mer om förvaltning och strukturer, än om själva vården och patienten. Vårdreformen har blivit en landskapsreform där regeringspartiernas fokus inte varit på bättre vård för patienten, utan på att antalet landskap optimeras för att maximera det egna partiets, Centerns, valframgång i kommande landskapsval, samtidigt som Samlingspartiet fått in valfrihetselementen.
I ivern att rita landskapsgränser har många viktiga frågor fallit i glömska. Vilket var egentligen problemet man skulle fixa med reformen ? Under resans gång har vårdreformen blivit alltmer ett sparprojekt. I begynnelsen talade man högt om behovet att skapa en mer jämlik vård och behovet av totalintegration, mellan social-primär och specialsjukvård. På flere veckor har jag inte mera hört ordet ”totaali-integraatio” från regeringshåll. Varför? Jo,för att man gjort en total helomvändning! Många frågor är fortsättningsvis öppna. Bland annat hur ska valfriheten se ut, hur blir det med finansieringen. Risken är att det till och med kan bli dyrare än idag. Och hur har man tänkt trygga specialgruppers behov till särlösningar. Vad är t.ex. Kårkullas framtid?
Vid sidan om själva vårdreformen gör regeringen också en jourreform. Det vill säga man slår fast hurdan jourverksamhet det ska finnas på våra sjukhus och hälsocentraler i framtiden. Här har den centerledda regeringen gripits av en stark centraliseringsiver. Detta är paradoxalt, då vårdreformens syfte sägs vara att erbjuda en mer jämlik tillgång till vård. Men, jag frågar, minister Rehula. Hur blir vården bättre och mer jämlik då avstånden blir längre? Risken är att vi kommer att få ambulansrally utan like.
Något övertygande svar, annat än att det skall sparas pengar, har inte getts för varför man nu kör denna nedmontering och centralisering så hårt. Samtidigt kan man ifrågasätta vilka verkliga inbesparningar den här typens centralisering medför. Och varför har man så bråttom? Joureformens tidtabell borde gå hand i hand med den egentliga vårdreformen. Det vore det enda logiska.
Nu verkar det som om regeringen först vill slakta sjukhus, stänga fler BB:n, dra in såväl specialsjukvårds- som primärhälsovårdsjourer och först därefter bilda de 18 nya landskapen. Det här är inte ärligt mot landskapen. Ifall det skulle handla om riktig självstyrelse, borde landskapen själva få besluta hur den organiserar jouren, sedan de övertagit ansvaret för vården.
Full dygnet runt jour koncentreras till endast 12 sjukhus. Att Vasa centralsjukhus, som erbjuder vård åt ca 100 000 svenskspråkiga, skulle sakna full dygnet runt jour är oacceptabelt. Patientströmmen till Seinäjoki skulle tillta. Behovet att få vård på sitt modersmål försvinner inte i framtiden. Dessutom är det oansvarigt och ologiskt att nedgradera sjukhuset i en av Finlands mest livs- och konkurrenskraftiga region.
Att man låtit bli att göra en språkkonsekvensbedömning är fullständigt klart. En sådan existerar inte. Det är både pinsamt och förkastligt. Särskilt med tanke på att minister Rehula otaliga gånger blivit påmind om behovet att göra en sådan. Det är mycket tvivelaktigt om regeringens förslag uppfyller grundlagens krav. Regeringen tar en uppenbarlig risk för ett da capo av Karleby-fallet i regionalförvaltningsreformen för ett antal år sedan.
Men regeringens nedmontering av sjukhus stannar inte här. Borgå, Raseborgs, Jakobstads och Åbolands sjukhus har en mycket oklar framtid framför sig. Sådant som fungerar väl, borde inte skjutas i sank. Mera samarbete behövs säkert, men det är inte klokt att lägga ner verksamhet som berör breda patientgrupper.
Men vi ska inte ge upp! Den här frågan engagerar i våra regioner! Sällan har jag upplevt ett sådant engagemang på fältet som till exempel på torget i Lovisa för några veckor sedan. Såväl ung som äldre, finsk som svenskspråkig slöt upp för att visa sitt stöd för Borgå sjukhus. Och vi ska fortsätta kämpa för våra sjukhus!
Bästa partidag,
Vi vill också vara konstruktiva.
Vi söker lösningar från människans och, när det gäller vården, patientens perspektiv. Vi har exempelvis efterlyst ett gemensamt kostnadstak för vårdavgifter, mediciner och resor till vårdinrättningar vilka alla nu stigit till följd av regeringens politik. Det här är viktigt speciellt med tanke på den äldre befolkningen och den med stort vårdbehov och låga inkomster.
Över lag behöver vi ett positivare andligt klimat här i landet. Trots det tröga före vi har haft i ekonomin rekordlänge måste vi tro på en bättre framtid.
Det var bra att konkurrenskraftsavtalet – som egentligen är mera en löneuppgörelse – roddes i hamn efter sega och utdragna processer. Det stora kruxet var att man inte lyckades ta ett avgörande steg framåt med de lokala avtalen.
För att utöka utbudet på arbetskraft borde regeringen dessutom genast vidta åtgärder för att förnya familjeledigheterna och hemvårdsstödet – dessa system uppmuntrar inte tillräckligt yngre kvinnor att delta i arbetslivet. De förbättrar inte heller jämställdheten inom arbetslivet. Regeringen har gjort ett ideologiskt val där Centern och Sannfinländarna som inte vill ha större förändringar i familjeledigheterna har fått diktera utgången.
Bästa partidag,
I vårt samhälle kan vi göra mycket för att förbättra välmående i arbetslivet. Det är också samhällsekonomiskt viktigt att folk trivs på jobbet för då minskar sjukfrånvaron och förtidspensioneringarna. Partiets nya resursinstrument tankesmedjan Agenda kommer snart att publicera en utredning av Guy Ahonen om all den potential som finns i ett bättre välmående i arbetslivet. Jag har stora förväntningar på den undersökningen och är övertygad om att den ger oss mycket vägkost för vår politik.
I det partiprogram som vi ska godkänna säger vi att Finland ska vara ett land där de sociala klyftorna är små – samtidigt behöver vi ett klimat där företagande uppmuntras.
Också ur detta sistnämnda perspektiv bör vi se nationens tvåspråkiga identitet som en rik möjlighet – när ska vi förstå att utnyttja detta rätt och se det som en stor fördel för vårt land?
Den arktiska dimensionen och den nordliga marknad som öppnar upp för arbete, gör att vi ska satsa på språkkunskaper och inse svenskans – ja, jag vågar säga – växande betydelse.
Som parti vill SFP försvara både stad och landsbygd. Mot den bakgrunden är det med stor förvåning vi följt med regeringens politik. Centern har helt enkelt svikit jordbruket och det är mer än rätt att partiet i nästa veckas interpellationsdebatt ställs till svars för sin handlingsförlamning.
Bästa partidag,
Man kan efter bara ett oppositionsår konstatera att det syns att SFP inte sitter i regeringen. Inte bara för att försvara lösningar som fungerar också på svenska och håller vårt språk levande i samhället, utan för att utbildningen, jordbruket, Europapolitiken mm görs på ett sätt som inte är till fördel för vårt land. Vår givna målsättning är att SFP ska vara med i nästa regering. Tiden i opposition skall vi använda till att visa på våra alternativ, alternativ som skulle föra in vårt land på en ljusare väg och bättre framtid.
Låt oss fortsätta jobba hårt för Svenskfinlands och hela landets bästa.
Tack!
