Då man gör en stor reform, borde man göra det för att saker och ting ska bli bättre. För att åtgärda de problem som finns. Man borde alltså hitta rätt medicin. Tyvärr är det så att den medicin man nu erbjuder som lösning, inte automatiskt kommer att leda till det bättre. Jag är inte ensam om att anse att landets regering med Centern i spetsen nu spelar hasard med höga insatser.
Valfrihet i vården är i grunden en bra sak. Att patienten ska få välja var man vill vårdas och av vem. Men det man nu skapar kommer i praktiken att innebära mer byråkrati, mindre jämlikhet och högre kostnader. Modellen är så invecklad att också mången expert har svårt att greppa helheten.
Vi ska få vårdcentraler som upprätthålls av bolag. Dessa vårdcentraler ska erbjuda en bred servicepalett med lättare socialvård samt bashälsovård. Bekymmer uppstår därvidlag, att för att vara bärkraftiga så behövs det stora aktörer. Mindre företag kommer att få svårt att klara sig i konkurrensen. All den vård som vårdcentralerna inte har hand om, ska landskapens affärsverk sköta om. Dit hör specialsjukvården och en hel del av socialvården. Rätt klart är att det kommer att ligga i de privata bolagens intresse att få patienter som har tyngre vårdbehov överförda till landskapets affärsverk så snabbt som möjligt. Det sparar kostnader för dem samtidigt som landskapets kostnader stiger.
Regeringens mål var en mer jämlik vård åt alla, ett bättre samarbete mellan socialvård, bashälsovård och specialsjukvård, och dessutom lägre kostnader för vården. Det blir ändå allt tydligare att vården inte kommer att bli mer jämlik då det gäller tillgången till vård annanstans än i de större städerna. Valfrihetsmodellen riskerar dessutom att göra det svårt att samarbeta mellan vårdformerna. Patienten hamnar då lätt i kläm. Och vad gäller kostnadsminskningen beräknas bara kostnaderna för olika nya IT-lösningar bli enorma.
Varför fortsätter regeringen att köra med full fart? Jo, för att Centern vill ha landskap och Samlingspartiet bred valfrihet. Nu borde man glömma tvångsbolagiseringen av landskapens serviceproduktion, utveckla servicesedelsystemet och låt socialvården bli kvar i kommunerna. Och vill regeringen absolut ha en landskapsnivå, så ge landskapen en verklig självstyrelse. Det som håller på att ske, är att makten över vården koncentreras till statsmakten. Landskapsreformen är inte en reform där man stärker det regionala och lokala inflytandet utan en reform där man centraliserar och stärker ministeriernas och statsförvaltningens makt gentemot regionerna! Låt oss själva bestämma över våra sjukhus. Det är ett hån mot demokratin, att ett sjukhus som tex Jakobstads sjukhus inte ska få utvecklas i enlighet med folkets vilja i regionen. Den kampen ger vi ändå inte upp.
