Speciellt viktig för kusten och skärgården är fiskenäringen. Därför ser jag med förskräckelse på den plåga som förstör enskilda skär och holmar längs kusten och skadar fiskebeståndet.
Skarven kommer i stora flockar, landar på ett skär eller en kobbe och förstör växtligheten runt omkring sig. De äter upp fiskarna, och fiskare och skärgårdsbor får stå vid sidan om och se på när deras vackra skärgård demoleras. Skärgårdsborna försöker vädja till myndigheterna för att få bukt på skarvproblemet, men svaren på ansökningarna låter vänta på sig oskäligt länge. NTM-centralen skyller på att arbetsbördan är stor, men för skärgården är läget ohållbart.
Jag vrider tillbaka tiden ett år. Våren 2016 ledde jag en nationell skarvarbetsgrupp som tillsattes av miljöminister Kimmo Tiilikainen. Gruppens uppdrag var att komma med konkreta förslag för att åtgärda de problem som skarven förorsakar, inom ramen för gällande lagstiftning och med beaktande av EU:s fågeldirektiv. I arbetsgruppen fanns representanter för olika intresseorganisationer, myndigheter samt miljöministeriets och jord- och skogsbruksministeriets tjänstemän och forskare. En mycket brokig skara alltså, med många olika synpunkter och infallsvinklar gällande skarvproblematiken. Trots utmaningar och meningsskiljaktigheter lyckades vi åstadkomma en enhällig rapport.
Vi presenterade flera förslag på åtgärder som skulle minska den skada skarven förorsakar. Bland annat föreslog vi regionala samarbetsgrupper för att skapa lokala handlingsplaner och för att lösa konflikter. Vi föreslog också att undantagstillstånden för till exempel skyddsjakt ska blir mer flexibla och att bevisbördan ska göras lättare. Dessutom ansåg vi att fiskare ska ha rätt att skrämma bort skarvar utan att behöva tillstånd.
Arbetsgruppen ville även att tillståndsprocessen skulle bli lättare och att svaren skulle komma inom rimlig tid. I rapporten framkom även att om resultaten uteblir kan en ändring av naturvårdslagen bli aktuell.
En viktig del var också uppföljningen. Vi slog fast att man redan under hösten 2016 skulle utreda vilka effekter arbetsgruppens åtgärdsförslag har haft på skarvproblematiken. Ifall problemen inte lösts på ett tillräckligt betydande sätt skulle tilläggsåtgärder utredas.
När man nu ser de långa väntetiderna på svar verkar ingenting ha skett. Därtill har minister Tiilikainen låtit förstå att han inte är beredd att gå in för en lagändring.
Vi kan helt enkelt inte fortsätta på samma sätt som nu. Vi måste kunna kontrollera skarvbeståndet och ta lärdom av andra länder runt Östersjön. Fiskenäringen måste kunna leva vidare, och man ska även i framtiden kunna njuta av livet i skärgården utan att den förstörs av skarvens framfart. Ministeriet, NTM-centralerna och regeringen måste se allvaret i situationen och agera.
Det är regeringens och myndigheternas ansvar att se till att skarven inte hittar till älvmynningar och insjöar. Klockan tickar.
Åtgärder behövs nu!
