Någon kanske undrar varför jag ville ordna detta möte och varför just nu.
Trots att många frågor fortfarande är obesvarade i vårdreformen , driver Sipiläs regering sin reform framåt som en ångvält. Om knappa två veckor ger regeringen ett nytt lagförslag om valfriheten inom vården. Det förra förslaget stupade som bekant i riksdagens grundlagsutskott i fjol somras. Regeringen kunde nämligen inte garantera att en jämlik vård för alla skulle ha tillgodosetts.
Den övergripande känslan gällande vårdreformen är osäkerhet. Den känslan finns i riksdagen, i kommunerna och bland vanligt folk. Det finns en oro för hur vård och omsorg på det egna modersmålet ska kunna ordnas i framtiden, och det finns en oro för att det som fungerar bra idag kanske inte kommer att finnas i morgon.
Det tråkiga är att hela vårdreformen styrts av regeringspartiernas egna intressen, inte utgående från patientperspektivet. Centern vill ha sina landskap och Samlingspartiet en långtgående valfrihet i vården.
Dessvärre orkar regeringen inte bemöda sig om hur de språkliga rättigheterna ska garanteras. En lagparagraf i det nya utkastet till valfrihetslagstiftning talar sitt tydliga språk. Där heter det ungefär så att de tvåspråkiga landskapen ska i mån av möjlighet sörja för att den vård som erbjuds med kundsedel eller genom personlig budget, ges på finska och svenska.
För mig duger det verkligen inte. Våra språkliga rättigheter ska inte tillgodoses i mån av möjlighet. De språkliga rättigheterna är inskrivna i grundlagen och jag utgår från att regeringen har lärt sig sin läxa och nu garanterar de språkliga rättigheterna också då det gäller den del av vården som faller inom valfriheten. Allt annat är otänkbart.
Regeringen borde vara väl medveten om de problem som redan nu finns med att de språkliga rättigheterna i vården inte tillgodoses till alla delar.
I regeringens egen färska språkberättelse finns nämligen många exempel på hur svårt det är att få vård på sitt eget språk. I ett utdrag ur språkberättelsen heter det så här: ”Det är en evig kamp mellan att kräva, orka tjata, alltid börja på svenska men utan att göra den andra parten upprörd för då vet man inte hur ärendet går vidare.”
Det är därför vi nu behöver slå våra kloka huvuden ihop, samla krafterna i det vi kallar Svenskfinland och se om vi hittar en lösning, en ny struktur, som kan möta framtidens behov. Här behövs samverkan mellan det offentliga, medborgarsamhället och den privata sektorn. Och till exempel Folkhälsan har här en viktig roll.
För att undvika missförstånd vill jag också säga det mycket tydligt. Svenska folkpartiet anser att det offentliga, även i framtiden ska bära huvudansvaret för vården. Vi kommer för egen del att under den fortsatta riksdagsbehandlingen av vårdreformen göra vårt yttersta för att lagparagraferna gällande de språkliga rättigheterna blir bra och rättvisa.
Sedan är det naturligtvis så att situationen varierar kraftigt mellan olika delar i Svenskfinland. I Österbotten har vi inte några större bekymmer att trygga de språkliga rättigheterna. Därför är det också så att det behövs skräddarsydda lösningar i slutändan som passar för våra olika regioners och befolkningens behov. Men vi har också gemensamma utmaningar att lösa, och till dem hör bland annat Kårkulla.
Anna-Maja Henriksson, SFP:s ordförande och riksdagsledamot
