Vår långvariga åboländska riksdagsledamot Stefan Wallin meddelade nyligen att han inte kommer att kandidera i nästa riksdagsval i Åboland. Jag vill passa på att tacka Stefan Wallin för ett mycket gott jobb som riksdagsledamot. Han har varit en utmärkt intressebevakare för Åboland, men också en stark och viktig aktör inom rikspolitiken, inte minst som tidigare partiordförande för SFP och långvarig minister. Det finns alltså stora skor att fylla.
Wallins efterträdare har även annars en ärorik tradition att fortsätta på. Jan-Erik Enestam, Christoffer Taxell, Carl Olof Tallgren och Ralf Törngren var alla förutom åboländska riksdagsledamöter också ministrar och partiledare. Törngren dessutom statsminister under en kort period.
Den här fina traditionen bör naturligtvis få en fortsättning och Åboland ska givetvis ha en egen SFP riksdagsledamot även i framtiden. Politik handlar om lagspel och att bygga samhället tillsammans. Självfallet har man som riksdagsledamot ansvar för hela landets väl och ve. Svenska riksdagsgruppens specialkompetens är att vi är den grupp som bäst känner till vardagen i det vi kallar Svenskfinland. Vi skall också minnas att ju större Svenska riksdagsgruppen är desto mer inflytande har gruppen som helhet att driva såväl nationella frågor som viktiga frågor i regionerna. En stark riksdagsgrupp är också en fördel för regeringsmedverkan. För en sak är klar. Ett politiskt parti bör sträva till regeringsposition. Man påverkar mest genom att sitta vid de bord där besluten fattas. Under denna regeringsperiod har vi med all tydlighet sett hur det går då SFP inte är med i regeringen. Tingsrättsreformen, vårdreformen och försöket med frivillig skolsvenska, bara för att nämna några. Det sistnämnda rann ändå nästan ut i sanden då endast sex kommuner ville delta. Såväl kommuner som föräldrar visste bättre än regeringen. Det visar att stödet för landets tvåspråkighet är starkt, trots regeringens attityd.
Alla regioner behöver ändå sina egna starka intressebevakare. Det är helt klart att den regionala riksdagsledamoten är den som bäst känner människorna, sin egen region, dess särdrag och särbehov. Åboland är här inget undantag. Därför är den egna riksdagsledamoten den bästa garanten för att den egna regionens röst hörs. SFP behöver helt klart en egen riksdagsledamot från Egentliga Finland. Det är viktigt för Åbo, Åboland, skärgården, finlandssvenskheten och tvåspråkigheten, men också för Svenska folkpartiet.
Den nya situationen i Åboland betyder samtidigt att riksdagsvalet 2019 blir oerhört spännande och inspirerande. Det är mycket sällan som den sittande åboländske ledamoten inte kandiderar. Riksdagsledamotskapet är ett uppdrag man söker sig till och i sista hand är det väljarna som avgör. För Åbolands del betyder det nu att nya SFP förmågor har en unik möjlighet att kämpa för ledamotsposten. Jag är övertygad att vi i och med detta har alla förutsättningar för en lyckad valrörelse och aktiv kampanj. Men i politiken kommer ingenting gratis, det krävs alltid hårt arbete. Så också i nästa val, bland annat i Åboland.
Vi ska också minnas att innan riksdagsvalet kommer vi högst antagligen att få uppleva ett helt nytt val, landskapsvalet i slutet av oktober 2018. Också i detta val kommer SFP att satsa fullt ut för att göra ett så gott valresultat som möjligt. Det är nödvändigt för att trygga den svenskspråkiga vården och att skärgårdens behov beaktas i landskapets beslutsfattande. Summa summarum har vi ett mycket spännande valår framför oss.
