Nu är situationen en annan. 119 får, 7 kalvar, 1 kviga, 47 hundar och 647 renar noterades år 2016 ha fallit offer för vargars framfart. Alla som följt debatten den senaste tiden vet att vargobservationerna har varit många även denna vinter. Det finns åtminstone en bofast flock norr om Vasa och två bofasta flockar i Sydösterbotten. Ifall förhållandena är gynnsamma kan vargstammen under tre år fördubblas. På flera håll har jägare skickat in ansökningar om vargjakt, som baserar sig på antalet vargobservationer. Alldeles nyss beviljade Finlands viltcentral dispens för att fälla en varg i Nykarlebyområdet.
Den ökande mängden rapporter om orädda vargar, som rör sig bland bosättningen, har medfört att befolkningen i vissa områden i Finland inte längre känner sig trygg. Det som väcker stor oro är att vargarna rör sig i områden där de inte tidigare varit synliga. Nu stryker den bokstavligen runt husknutarna. Det är mer än förståeligt att människor reagerar och vill se åtgärder!
Därför lämnade vi riksdagsledamöter i SFP in ett skriftligt spörsmål till jord- och skogsbruksminister Jari Leppä. Vi frågade vilka åtgärder regeringen ämnar vidta för att hålla vargstammen under kontroll och öka medborgarnas säkerhet. I tisdags fick vi ett svar, i vilket minister Leppä säger att jaktkvoten på högst 53 vargar räcker. Han säger också att ”en varg som vistas på en gård, ska i första hand fördrivas. Om det tidsmässigt eller operativt inte är möjligt eller om tidigare försök att fördriva vargen inte gett resultat, kan en varg som kommer till gårdar avlivas.” Ministern svarar även att regeringen förhåller sig allvarligt till uppgifter om skador som vargar orsakat men att vargen är ett strängt skyddat djur och att döda/jaga varg endast är tillåtet via en sträng dispensprövning.
Vargen hör hemma i Finland och människan var medskyldig till att vargbeståndet historiskt varit alarmerande lågt. Det till trots ska vi inte behöva gå omkring och vara rädda för att det allra värsta kan hända våra barn, husdjur eller boskap på grund av en varg som blivit orädd och kommit för nära bosättningen. Befolkningens oro kan inte förbises och människors tilltro till myndigheterna måste återställas. Vi ska inte behöva vänta på att någon enda människa blir vargens offer! Det är för medborgarnas känsla av trygghet, men även för att motverka olaglig jakt, denna fråga måste tas på allra största allvar. Tröskeln för att ingripa kan inte vara så hög, att människoliv riskeras. I sista hand är det så att ministeriet och ministern sitter med såväl nycklarna som ansvaret.
