Det här är några citat från respons jag fått av medborgare och jag är illa berörd. Jag är illa berörd eftersom jag inte vill att en enda människa ska vara marginaliserad eller känna att man fallit av livets kälke eller förlorat sitt människovärde. Det är allvarliga budskap, rop på hjälp som måste tas på allvar.
Vad är det som får människor att känna så? Många är äldre och mången har också drabbats av någon allvarlig sjukdom. Det är människor som dagligen måste kämpa för sin rätt till vård och kämpa för att ha råd med läkemedel, som är centrala för funktionsförmågan.
Det kommer också mycket respons om att den nya taxilagen ställt till det riktigt ordentligt. Antagligen gynnar förändringarna varken de som kör eller de som använder sig av FPA:s taxi. En cancersjukpatient skrev åt mig att hen i vanlig ordning tog sin FPA-taxi till sjukhuset (100 km) på annan ort för behandlingar, men då hen skulle åka tillbaka var det omöjligt att ta samma taxi. Istället måste en ny taxi beställas. Väntetiden för patienten ökade, patientens trygghetskänsla sjönk och antagligen åkte i detta fall två olika taxin fram och tillbaka mellan patientens hemort och sjukhuset, men bara ena vägen med passagerare. Låter inte detta alldeles absurt? Det är uppenbart att FPA-taxisystemet inte gjorts utgående från patientens behov.
Det är en längre tid jag nu burit på oroskänslan, som jag inte kan skaka av mig. Och meningen är väl inte att jag ska skaka känslan av mig. Orsaken till att jag gick med i politiken är att göra vårt samhälle bättre att jobba för det som har betydelse i människors vardag. Min oroskänsla kommer just från den respons jag får och baserar sig på människors berättelser som tyder på att människor känner sig mobbade av systemet. Vi har system som verkar finnas till för systemet, inte människan. Istället borde vi alltid lyfta fram människan i beslutsfattandet och då reformer görs.
Trots denna trista ton finns det ändå även glädjeämnen i politiken. Österbotten har fått många goda nyheter den senaste tiden. Goda nyheter som stöder österbottningarna och våra företag i vardagen. Jag tänker förstås på riksåttans uppgradering och kvarkenfärjan. Förnyandet av infrastrukturen i vår region har gått i rätt riktning och det gör mig glad. Det gör mig glad eftersom det är resultat av hårt politiskt arbete, som vi österbottningar starkt trott på och kämpat för.
Mellan framgång och glädje, både nu i jultider och annars, måste vi ändå alltid komma ihåg människan. Om inte människor kan känna trygghet och delaktighet i sina liv kan vi inte vara ett framgångsrikt samhälle. Ingen ska behöva känna sig mobbad av systemet. Människor ska få lita på att de den dagen då de är i behov av stöd från samhället, också får det.
Alla föds vi likvärdiga och med samma människovärde. Något som hela världssamfundet slagits fast i FN:s människorättsdeklaration för 70 år sedan. Låt oss minnas det och leva upp till det.
Slutligen vill jag önska alla VBL-läsare en fridfull jul och gott nytt år.
