År 2040 finns det i vårt goda land endast 16 kommuner där det föds fler barn än i år. I många kommuner går antalet födda barn ner dramatiskt. Detta om man får tro Statistikcentralens senaste prognos. Antalet födda barn per år har minskat med nästan 10 000 eller 17 % sedan år 2000. Bara på 2010-talet har antalet födda barn per kvinna minskat från 1,87 till 1,41. För i år förutspås siffran bli så låg som 1,33.
Varför föds det färre barn? Och vad kan vi göra för att vända trenden? Viktig att minnas är att det är högst personligt om man vill ha barn eller inte. Alla som hett längtar efter barn kan heller inte få det. Samhället har ändrat och för många kanske tanken på barn mognar först i högre ålder. Många unga idag har aldrig hållit ett spädbarn eller umgåtts med yngre barn och man kan invaggas i tron att det bara är jobbigt, sömnlösa nätter och begränsade möjligheter att göra sånt man tycker om. Men det är så mycket mer och vi borde prata mer om hur mycket det ger att vara förälder. Själv är jag oändligt tacksam att jag är tvåbarnsmor. Det är den mest utmanande men också mest givande roll jag har.
Vad behövs för att det ska födas fler barn, inte färre? För det första tror jag att vi måste ändra vårt tankesätt och utgå från det som är bäst för familjerna. För att man ska känna sig trygg med att få barn behöver man veta att servicen fungerar och att den ekonomiska bördan inte blir för tung. Vi kan inte stöpa alla i samma form, utan alla måste få hitta den lösning som funkar bäst för den egna familjen.
I dagens värld vill allt fler föräldrar, också mammor, jobba och kanske göra karriär. Vi måste ha en arbetsmarknad där kvinnor inte bestraffas för att de föder barn. Samtidigt ska också pappor ges jämlika möjligheter att vara hemma med sina barn om de så vill. Arbetsmarknaden måste anpassas till familjerna inte tvärtom.
Mera flexibilitet är viktigt. Ibland kanske det är bäst att jobba deltid efter en föräldraledighet, ibland att jobba nån vecka och sen vara föräldraledig igen, ibland att den ena föräldern är hemma på måndag, den andra på fredag och att barnet är på dagis övriga dagar och ibland kanske en far- eller morförälder gärna är vårdledig en tid. Det borde vara möjligt och både arbetsmarknaden och småbarnspedagogiken måste bli flexiblare. Ändrar vi inställning tror jag också både arbetsgivare och kommuner de facto blir vinnare. Familjevänliga arbetsgivare kanske har lättare att rekrytera och föräldrarna är nöjdare och presterar bättre. Kommunerna får i sin tur fler invånare, inte färre.
Men vi ska inte tro att alla vill göra karriär. För en del familjer är den bästa lösningen att den ena föräldern är vårdledig en lite längre tid. Det måste också vara möjligt.
Servicen ska fungera i vardagen – alla ska veta att deras sjuka barn får hjälp oavsett tid på dygnet. En del sjukhus har skapat en barnjour, andra en barnlinje. Tanken är att familjer inte ska behöva köa i timtal i ett fullsatt väntrum. Lika viktigt är bra förlossningsvård. Exempelvis Vasa centralsjukhus har länge jobbat med att vara ett babyvänligt sjukhus. En bra upplevelse på BB kan vara avgörande när man funderar på om man vill försöka få fler barn.
Jag skulle kunna fortsätta med småbarnspedagogiken, med skolan, med kuratorstjänster, med stödtjänster till familjer och den där hjälpande handen när vardagen blir för tung. Det handlar om helheten, och vi är på god väg, men vi kan bli bättre. Det viktigaste är att vi verkligen ser barnet och familjerna och att vi analyserar alla beslut ur deras perspektiv. På det sättet kan vi bli världens mest barnvänliga land.
Anna-Maja Henriksson
Justitieminister, riksdagsledamot och ordförande för SFP
