Bästa vänner av Vasa Centralsjukhus, mina damer och herrar.
Hyvät Vaasan Keskussairaalan ystävät, arvoisat naiset ja herrat!
Idag är en glädjens dag, och vi har all orsak att fira.
Tänään on ilon päivä ja meillä on kaikki syy juhlia!
Vasa centralsjukhus har äntligen fått fulljour dygnet runt! Regeringens proposition godkändes av riksdagen 19 november 2019 och har nu trätt i kraft.
Allt det hårda jobb, alla de otaliga timmar vi har lagt ned var värt det! Jag är så otroligt glad och stolt att jag idag kan stå här tillsammans med er alla och tillsammans med min ministerkollega Krista Kiuru och fira Vasa Centralsjukhus fulljour. 12+1 är ett faktum och rättvisan segrade efter en lång och mödosam kamp!
Vaasan keskussairaala on vihdoin saanut laajan ympärivuorokautisen päivystyksen! 12+1 on nyt toteutunut! Uupumaton uurastuksemme ja ne lukemattomat tunnit, jotka olemme tähän taisteluun käyttäneet, tuottivat tulosta. Me onnistuimme! Olen äärettömän iloinen ja ylpeä siitä, että saan olla täällä tänään teidän kaikkien ja ministerikollegani Krista Kiurun kanssa juhlistamassa Vaasan keskussairaalan laajaa päivystystä.
Jag är också glad att vi i regeringen fattat beslut att Vasa kommer att få nationellt ansvar för patient- och klientsäkerhetscentret. Det här är en viktig del i att ytterligare höja kompetensen vid Vasa Centralsjukhus och stärka sjukhuset i framtiden. De tre extra miljoner som regeringen beviljat VCS de kommande åren kommer här väl till pass!
Men hur kunde det vara så svårt att få till stånd ett beslut som i praktiken handlade om att skriva in 13 sjukhus istället för 12? Låt mig berätta historien om hur vi kom hit. Precis som varje bra historia innehåller den intriger, en kamp mellan den stora och starka samt den lilla och fiffiga, ett bakslag där man nästan trodde att allt var förlorat och sedan ändå ett lyckligt slut.
Allt började en mörk lördagsnatt i november 2015 när regeringen Sipilä gick genom sin första regeringskris. Då kom Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna överens om att Finland skulle delas upp i 18 självstyrande områden, med 12 fulljourssjukhus. Den här uppgörelsen skulle få benämningen alla tiders kohandel. VCS var inte ett av de tolv sjukhusen. Det var naturligtvis för mig och Sfp en otänkbar lösning. För oss var det helt solklart att Vasa centralsjukhus skulle vara ett sjukhus med fulljour även i framtiden.
Minulle ja RKP:lle oli täysin mahdotonta ajatella; että Vaasan keskussairaala ei olisi yksi maamme laajan päivystyksen sairaaloista.
Toukokuussa 2016 Sipilän hallitus lähetti lausuntokierrokselle lakiesityksen, jonka myötä koko maassamme vain 12 sairaalalla olisi laaja päivystys. Vaasan keskussairaala ei kuulunut tähän joukkoon. Ajatuksena oli, että Pohjanmaalla Seinäjoki hoitaisi laajan päivystyksen. Silloinen hallitus ilmeisesti kuvitteli, että Seinäjoelle muuttaisi merkittävä määrä ruotsinkielentaitoista hoitohenkilöstöä. Me pohjanmaalaiset emme kuitenkaan jättäneet asiaa tähän. Teimme työtä laajalla rintamalla näyttääksemme, että ainoa oikeudenmukainen ratkaisu, faktat huomioiden, olisi, että Vaasan keskussairaala olisi yksi laajan päivystyksen sairaaloista.
Jag skrev bland annat så här i en kolumn: ”Många starka argument talar för VCS. Landskapet Österbotten har en positiv befolkningsutveckling och en ökande sysselsättningsgrad. Österbotten är en av landets mest livskraftiga regioner. Vården på VCS har ständigt varit på god nivå. Dessutom är Österbotten det enda landskapet där de två språkgrupperna är lika stora och där vård på såväl svenska som finska kan garanteras bäst!”
Regeringen valde att ignorera våra och näringslivets argument. De vände dövörat till. Inga argument bet! Man var inte intresserad av att på bästa vis säkerställa god vård på eget modersmål åt österbottningarna även i framtiden.
Men då visade vi österbottningar på vår styrka. Fler än 10 000 av oss samlades 8.10.2016 på Vasa torg för att demonstrera mot regeringens förslag. Fulla busslaster från söder och norr kom till Vasa, både ung som gammal. Manifestationen visade på ett synnerligen brett engagemang! Och jag kan intyga att det var en väldigt speciell känsla, en känsla av stark samhörighet kombinerat med allvar kring budskapet att det nu är dags att lyssna. Vi krävde inte mer än andra, det vi krävde var samma rätt till vård som alla andra. Inga särrättigheten utan lika rättigheter. Också vi måste få den vård vi behöver och ha rätt att bli förstådda av vårdpersonalen.
Fastän manifestationen var en stark signal, gav regeringen två veckor efter manifestationen ett oförändrat förslag till riksdagen. Grundlagsutskottet, där jag själv var medlem, fick en avgörande roll i bedömningen av huruvida regeringens förslag uppfyllde grundlagens krav eller inte.
I grundlagsutskottet jobbade vi dag och natt för att komma fram till ett enhälligt utlåtande. Och det var inte lätt – men dagen efter självständighetsdagen 2016, efter en sällan skådad, flera timmar lång mangling med förhandlingspauser etc. kunde vi enas om följande:
” Den bästa lösningen för att tillgodose de språkliga rättigheterna enligt 17 § i grundlagen kan enligt utskottet anses vara att en enhet för omfattande jour placeras i såväl Vasa sjukvårdsdistrikt som Södra Österbottens sjukvårdsdistrikt.”
”Perustuslain 17 §:n kielelliset perusoikeudet parhaiten toteuttavana ratkaisuna voidaankin valiokunnan mielestä pitää sitä, että laajan päivystyksen yksikkö sijoitettaisiin sekä Vaasan että Etelä-Pohjanmaan sairaanhoitopiiriin.”
Grundlagsutskottet slog alltså fast att 12+1-modellen skulle ha varit en bättre lösning för att trygga de grundläggande språkliga rättigheterna.
Trots det valde den dåvarande regeringen att låta politiken styra och slog fast att Seinäjoki centralsjukhus måste kunna betjäna patienterna också på svenska. Debatten i riksdagen julen 2016 kändes som Davids kamp mot Goliat, där David slutligen blev överkörd. Under hela min politiska karriär har jag aldrig känt mig så besviken som då. Och inte bara besviken utan kränkt. In i själen kränkt. För det jag upplevde var att vi som språklig minoritet inte behandlades rättvist. Jag minns att det kändes som att få en våt trasa i ansiktet. Och jag kände också att den trasan inte bara kastades på mig utan på oss som minoritet. Det var också därför det gjorde så ont.
RKP työskenteli viikkokausia aamusta iltaan muuttaakseen esitystä. Otimme asian esille täysistunnossa, soitimme puheluja ja lähetimme sähköposteja, tapasimme ministereitä, kävimme lukemattomia keskusteluja, keräsimme tietoa ja teimme paljon, paljon muutakin. Teimme kaiken mahdollisen emmekä jättäneet yhtäkään kiveä kääntämättä. Emme kuitenkaan saaneet silloisen hallituksen päätä kääntymään.
Vuodenvaihde 2016-2017 tuntui käännekohdalta. Täällä Pohjanmaallahan on aina tapana kääntää katse tulevaan, kääriä hihat ja jatkaa töitä. Helmikuun alussa Vaasan keskussairaalaa koskeva kansalaisaloite oli kerännyt yli 50 000 allekirjoitusta. Yhteensä 67 422 (kuusikymmentäseitsemäntuhatta neljäsataa kaksikymmentäkaksi) kansalaista oli allekirjoittanut aloitteen. Me pohjanmaalaiset ahkeroimme yhdessä, jotta aloite saisi vaadittavan määrän tukijoita ennätysajassa. RKP laati eduskunnassa myös lakialoitteen kansalaisaloitteen tueksi.
Ja jälleen kerran 29.6.2017 perustuslakivaliokunta muistutti kannastaan, että sekä Vaasan että Seinäjoen olisi saatava laaja päivystys.
Keväällä 2019 oli vielä yksi mahdollisuus vaikuttaa, kun eduskunta äänesti lopullisesti laajaa päivystystä koskevasta kansalaisaloitteesta. Aloite kaatui äänin 92-91. Olimme todella lähellä voittoa! Olisihan se ollut hauskaa, jos laaja päivystysasia olisi saatu ratkaistua jo silloin, mutta eduskuntavaalit olivat kohta edessä ja RKP:ssä tiedettiin, että laajan päivystyksen saaminen Vaasaan oli seuraavan hallituksen käsissä. Emme koskaan antaneet periksi!
Sedan kom regeringsförhandlingarna. Och när regeringsprogrammet för Antti Rinnes regering presenterades fanns orden ”Vasa centralsjukhus ska bli ett sjukhus med omfattande jour” med. Också här är det bra att påminna sig om att inget kommer in i ett regeringsprogram av sig själv. Det behövs krafter som jobbar och som kan förhandla.
Bästa vänner!
Hur mycket har vi inte kämpat och slitit för denna dag! Vissa av oss i riksdagen, andra i kommunerna, i företagen, på gator och torg i hela Österbotten. Jag kommer aldrig att glömma känslan när vi samlades på Vasa torg för att visa betydelsen av att få vård på eget modersmål och behandlas jämlikt. Jag kommer aldrig att glömma alla de personer som skrev under medborgarinitiativet. Och jag kommer aldrig att glömma den långa väg det tog att nå resultat. Det har handlat om lagarbete, där alla involverade har fått prestera sitt yttersta på de platser de haft för att påverka. SFP:s Veronica Rehn-Kivi jobbade outtröttligt i social- och hälsovårdsutskottet. Chefsläkare Auvo Rauhala gjorde en gedigen insats för att korrigera fakta om VCS. Och förstås många fler. Detta visar att man aldrig ska ge upp då man vet att man kämpar för rättvisa och likabehandling och det gjorde vi inte heller! Slutresultatet ser vi nu. Och i politiken är det slutresultatet som avgör. Vi ser också att det har betydelse vilka partier som sitter vi de bord där besluten fattas, att det gör skillnad vem som sitter i regeringen.
Kova, pitkäjänteinen yhteinen työmme todella tuotti tulosta. Koskaan ei saa antaa periksi, mekään emme antaneet! Ja juuri tämän periksiantamattomuuden tuloksia juhlistamme tänään.
Sällan har en sjukvårdsfråga upplevts så orättvis av så många. Alla som visat sin åsikt och deltagit i kampen för fulljouren har varit viktiga och är det också framöver. Tillsammans gjorde vi det här! Tillsammans ska vi nu glädjas. Bästa vänner, tillsammans har vi säkrat fulljour för Vasa centralsjukhus! Yhdessä olemme tehneet historia, yhdessä onnistuimme saamaan laajan päivystyksen Vaasan Keskussairaalaan.
Justitieminister Anna-Maja Henriksson
