Jag brukar säga att Finland har världens kanske bästa lagstiftning då det gäller rätten att använda sitt språk, finska eller svenska, inför myndigheter och domstolar. Vårt lands tvåspråkighet slås fast i grundlagen, där det konstateras att finska och svenska är landets nationalspråk. Att det dagligen finns problem i den praktiska tillämpningen är ändå ett faktum. I Österbotten kan vi långt leva vårt liv på svenska eller finska, och många ägnar inte frågan så stor uppmärksamhet. Men när det inte fungerar så reagerar vi.
Den senaste språkbarometern som nyligen publicerades, visade också tydligt att svenskspråkiga i minoritet i regel upplever att servicen på modersmålet fungerar sämre än finskspråkiga i minoritet. Många har någongång upplevt att det har varit svårt att få betjäning på svenska. Det kan handla om att du bevittnat ett brott och ska höras och du ber att få göra det på svenska, men ändå ombes tala finska om du bara kan. Det kan handla om att du ringer till nödcentralen och ber på svenska att de ska skicka en ambulans omgående, och så styrs du vidare till någon annan som borde kunna svenska medan sekunderna tickar iväg.
För ett par år sedan kom tankesmedjan Agenda ut med en pamflett, ”Regeringen Sipilä och svenskan”. Resultaten visade att en stor majoritet av de intervjuade finlandssvenskarna upplevde att språkklimatet försämrades väsentligt under den föregående regeringens tid. Och visst syntes det också i den praktiska politiken. Samlingspartiets, Sannfinländarnas och Centerns motstånd att ge Vasa centralsjukhus omfattande jour blev den mest synliga frågan som bekräftade det som många kände. Det syntes också i bland annat minskade anslag för Folktinget och i ivern att starta upp kommunförsök för att göra svenskan frivillig i skolan.
Idag har vi har kanske det bästa regeringsprogrammet någonsin då vi ser till det svenska. VCS har fått sin omfattande jour, nationalspråksstrategin uppdateras och Folktinget har fått ökade anslag. Ändå finns det saker som bekymrar mig. För att svenskan och tvåspråkigheten ska stärkas behövs såväl fungerande strukturer som positiva attityder.
På statligt håll ser vi tyvärr en utveckling där många tjänstemän som talar en god svenska nu går i pension. De nya som kommer in har ofta betydligt svagare kunskaper i svenska. Jag tror att det här bland annat beror på att det andra inhemska språket slopades i studentexamen år 2004, vilket i praktiken har lett till sämre språkkunskaper överlag.
En annan sak som påverkar är att det för statliga tjänster ofta krävs fullständiga kunskaper i finska men enbart nöjaktiga i svenska. Fullständiga kunskaper i finska är ett tufft krav för den som har svenska som modersmål. Vi borde se över språkkompetenskraven områdesvis ifall vi vill att lagens bokstav om rätt till service på såväl svenska som finska också i framtiden ska kunna förverkligas. Jag ser också fram emot att undervisnings- och kulturministeriet påbörjar arbetet med utredningen om att återinföra studentsvenskan.
Sedan ska vi i Österbotten minnas att vi i de kommuner där svenskan är i majoritet ska göra allt vi kan för att servicen för den finskspråkiga minoriteten ska fungera klanderfritt på finska.
Anna-Maja Henriksson
Justitieminister, partiordförande SFP
