Bästa åhörare,
Det är med stor glädje jag deltar i det här seminariet som är ett av många sätt att uppmärksamma jubileumsåret för Ålands självstyrelse.
Den åländska självstyrelsen fyller hundra år, och det ska firas på Åland, här i riket och internationellt. I år har det förflutit exakt hundra år sedan Nationernas förbunds beslut i Ålandsfrågan. Finland och Sverige godkände beslutet om Ålands statstillhörighet och om Ålands självstyrelse den 27 juni 1921. Det var ett oerhört viktigt beslut för Ålands och Finlands framtid.
Ålands självstyrelse kom till i turbulensen efter första världskriget, revolutionen i Ryssland och Finlands självständighetsförklaring. Det är lätt att föreställa sig den oro och ängslan som rådde - inte kunde man ju veta hur stormaktspolitiken skulle utformas och framför allt inte hur den unga republiken Finland skulle klara sig.
Inte heller är det svårt att förstå den unga republiken Finlands förhållningssätt till Åland. Åland hade redan under svenska tiden administrativt varit en del av den östra rikshalvan och hade under Finlands autonoma tid inom det ryska riket hört till Finland. Dessutom var Åland trots sin demilitariserade status fortfarande på den tiden ett militärstrategiskt intressant område. Man kan också föreställa sig att det för den unga republiken var en viktig prestigesak att Åland skulle tillhöra Finland.
Sverige hade redan vid fredsförhandlingarna i Paris efter Krimkriget gjort anspråk på Åland, men konstellationen blev förstås en annan 1917 - när motparten inte längre var Ryssland utan den nya republiken Finland. Ändå utvecklades Ålandsfrågan för en tid till något av en konflikt mellan Sverige och Finland. Som vi vet löstes denna konflikt ändå genom en överenskommelse mellan Sverige och Finland (den s.k. Ålandsöverenskommelsen) och ett beslut av Nationernas Förbund - en lösning som lade grunden för Ålands självstyrelse.
Finlands regering överlämnade 1919 en proposition till riksdagen med förslag till lag om självstyrelse för Åland. I den ingår ett ofta citerat uttalande enligt vilket "ålänningarna skulle tillförsäkras möjlighet att själva ordna sin tillvaro så fritt det överhuvud är möjligt för ett landskap som icke utgör en egen stat". I Ålandsöverenskommelsen förklarade Finland sig beslutet att säkerställa och garantera Ålandsöarnas befolkning bevarandet av dess svenska språk, kultur och lokala sedvänjor och att i en självstyrelselag inta vissa garantier om undervisningsspråket, rätt att inlösa mark som överlåtits åt någon som inte är bosatt i landskapet, rösträtt i kommunal- och landstingsval, utnämning av landshövdingen och rätt att för sina behov använda en viss del av de skatter som härrör från landskapet.
Lösningen mottogs ändå med besvikelse på Åland och det har sagts att relationerna mellan landskapet och riket inte var särskilt goda ända fram till andra världskriget. Efter kriget stiftades en ny självstyrelselag år 1951, landskapet fick utökad lagstiftningsbehörighet och, som en viktig symbol, en egen flagga. Presidenterna Paasikivi och Kekkonen förhöll sig välvilligt till att utveckla självstyrelsen och eftersom presidenternas ställning var stark fick relationerna en gynnsam utveckling.
Mycket har skett sedan dess. Då jag senast var justitieminister, först i regeringen Katainen och sedan regeringen Stubb, tillsatte jag den så kallade Halonenkommittéen med uppgift att modernisera självstyrelselagen för Åland. Den gången räckte det arbetet inte riktigt ända fram. Nu i regeringen Marin kan jag ändå, som justitie- och Ålandsminister, säga att totalreformen av självstyrelselagen äntligen är på remiss. Utlåtanden kan ges fram till den nionde september. Nu ska vi ro det här i hamn.
Bästa åhörare,
Enligt den nuvarande regeringens regeringsprogram ska Ålands självstyrelse utvecklas och värnas om i gott samarbete med Åland. Reformen av Ålands självstyrelse fortsätter. Samordningen av Ålandsfrågor ska utvecklas. Fungerande kontakter på svenska mellan statsförvaltningen och landskapets självstyrelse ska garanteras. Ålands möjligheter att påverka i EU-ärenden ska säkerställas. Under regeringsperioden utarbetas även en strategi för Åland med konkreta förslag på hur kunskaperna om Åland ska stärkas och utvecklas inom statsförvaltningen, och därtill ska det säkerställas att resurserna är tillräckliga.
Självstyrelselagen är unik på så sätt att ändringar av den ska godkännas av båderiksdagen och Ålands lagting. Även beredningen är gemensam. Antalet arbetstimmar som lagts ner på denna reform är enormt. Det har inte alltid varit lätt att hitta kompromisser, men den goda viljan har funnits hos alla involverade. Det viktiga i förnyelser, som den här, är att göra tillsammans, ha respekt för varandra och det mest grundläggande - att fördjupa förtroendet för varandra. För mig är det viktigt att värna en god relation mellan Åland och riket, och i det arbetet är den kontinuerliga dialogen viktig i de mest varierande frågor.
Då den nuvarande självstyrelselagen stiftades var Finland och Åland inte medlemmar i EU. Grundrättighetsreformen och den nya grundlagen kom också efter att självstyrelselagen trädde i kraft år 1993. Det är med andra ord mycket som har hänt i vårt samhälle sedan dess, och de rättsliga och politiska ramarna har förändrats en hel del. Det är verkligen på tiden att vi får en uppdaterad självstyrelselag för Åland, en lag som lever i nuet, är anpassad till dagens förhållanden och använder de begrepp som används idag. En avsikt är också att klarlägga självstyrelselagens förhållande till grundlagen.
Ett viktigt syfte med den nu aktuella revisionen av självstyrelselagen är att skapa ett självstyrelsesystem för Åland som är mer dynamiskt och som därmed med tiden och vid behov möjliggör en smidigare överföring till Ålands lagting av vissa behörighetsområden som hör till riksdagens lagstiftningsbehörighet. Det åländska samhället får därigenom ett större inflytande när det gäller att genomföra de samhällsförändringar som behövs för att anpassa Åland till en ständigt pågående utveckling inom olika samhällssektorer.
Bestämmelserna om fördelningen av lagstiftningsbehörighet föreslås i högre grad än i nuläget underlätta vissa framtida ändringar av behörighetsfördelningen mellan riksdagen och lagtinget. Enligt lagförslaget ska en utökning av lagtingets nuvarande lagstiftningsbehörighet på vissa behörighetsområden kunna ske förenklat i förhållande till den grundlagsordning med lagtingets bifall som allmänt gäller för ändring av självstyrelselagen.
Kommunikationen är viktig. En ständig dialog, en smidig informationsgång och ett aktivt samarbete har framträtt särskilt tydligt under covid-19-pandemin. Pandemitiden har ändå ur många synvinklar varit utmanande och vi har orsak att ta lärdom av allt det som inte gått som på Strömsö. Varje ministerium ansvarar för sin egen direkta kommunikation med landskapet. Som Ålandsminister har jag också fått påminna om den saken ett antal gånger. Jag upplever också att man gjort framsteg. Själv har jag har alltid uppskattat den direkta dialog jag personligen kunnat föra med lantrådet och representanter från Åland. Det har varit värdefullt för mig. Även under normala förhållanden och i goda tider ska dialog och samarbete värnas. Förslaget till ny självstyrelselag innehåller flera bestämmelser som syftar till ett utvecklat och smidigare samarbete mellan de statliga och de åländska myndigheterna. Vi har sett att det finns behov för det här.
Jag hoppas att det fortsatta beredningsarbetet och riksdagsbehandlingen kommer att framskrida på ett konstruktivt och effektivt sätt.
Idag, hundra år efter att Ålandslösningen kom till, är den fortfarande en unik lösning i världen och Ålandsexemplet tål att lyftas upp som ett gott exempel.
Under det här seminariet kommer ni att få ta del av föreläsningar och diskussioner även ur ett jämförande perspektiv. De självstyrande områdena i Norden ser lite olika ut, men vi kan och ska alltid lära oss av varandra.
Jag önskar er alla ett riktigt givande seminarium!
Jag vill också hjärtligt gratulera Åland och önska alla en fin fortsättning på jubileumsåret!
