Utsläppen av slaggvatten från en av fällningsbassängerna har varit omfattande. Betydande mängder skadliga ämnen såsom aluminium, järn och uran har runnit ut i vattendragen med förorening av stränder och fiskbestånd som följd. Det är lätt att känna sympati med och förstå lokalbefolkningens besvikelse och ilska.
Vi skall ändå vara försiktiga med att peka ut syndabockar före miljötillståndsproceduren och bolagets agerande analyserats noggrant av behöriga myndigheter. Klart är att utredningarna av orsakerna till och följderna av olyckan kommer bli omfattande. I och med att olycksfallsutredningcentralen beslutat utreda händelserna är jag övertygad om att vi tids nog får svar på många av de frågor vi nu ställer oss. Var tillståndsmyndigheterna tillräckligt noggranna då gruvtillståndet beviljades? Har Talvivaarabolaget avvikit från beviljade tillstånd och anvisningar? Hade bolaget och myndigheterna tillräcklig beredskap för att hantera olyckan?
Olyckan får inte leda till att vi automatiskt dömer ut fortsatt verksamhet i Talvivaara, än mindre annan lönsam gruvindustri i Finland. Vi skall komma ihåg att gruvindustrin är en växande bransch med stor ekonomisk och sysselsättande potential. En omedelbar stängning av Talvivaaragruvan skulle inte enbart leda till omfattande arbetslöshet i en region som redan nu har ont om arbetsplatser, utan det skulle enligt flera experter också vara ett dåligt alternativ ur miljöhänseende.
Den lärdom vi redan nu däremot skall göra är att vi i framtiden måste se till att noggrannare miljökonsekvensbedömningar görs när gruvtillstånd beviljas. Slutligen. Också i Talvivaarafallet är det viktigt att mänskors rättsskydd fungerar. Justitieministeriet kommer att vidta åtgärder för att de som kan komma att behöva rättshjälp pga. olyckan skall kunna få det.
Kolumn i Vasabladet 17.11.2012