Etthundra år, är en lång tid. Då skolan grundades 1912, var vårt land ännu en del av Storfurstendömet Ryssland. Vestersundsby var en del av Pedersöre kommun och i staden Jakobstad, var Strengbergs tobaksfabrik den största arbetsgivaren. Idag lever vi i ett sjävständigt Finland, som om fem år firar sitt etthundraårs jubileum, Vestersundsby har i över 50 år varit en stadsdel i staden Jakobstad och de sista cigarrerna på Strengbergs rullades för sådär tio år sedan. Mycket har alltså hänt under alla dessa år.
Historien förtäljer, att Vestersundsbyborna började fundera på en egen skola hösten 1912, och i oktober samma år beslöt man att inleda folkskola i Vestersundsby. Först hyrde man in sig hos bröderna Herman och Gustaf Johansson i deras nybyggda gård i Kiv. Men redan i december 1912 beslöt man att bygga ett skolhus, och ritningarna kunde godkännas i februari 1913. Skolbyggnaden kunde invigas i augusti 1913! Verkligen raskt marscherat och ett ypperligt bevis på vad man kan åstadkomma i sin närmiljö då invånarna drar åt samma håll och jobbar målmedvetet tillsammans. En intressant milstolpe i skolans historia är att el installerads år 1918!
Eftersom vi skall få höra rektor Tage Ek berätta om skolans historia lite senare, går jag inte här närmare inpå de olika milstolparna i skolans historia. Låt mig i stället resonera lite kring skolans betydelse för oss som individer i allmänhet och Vestersundsby skolas betydelse för Vestersundsby och dess invånare i synnerhet.”Glada vi till skolan gå, glatt vi le och tralla”… så löd sången det tidevarv då jag själv började skolan. Knappast någon annan samhällsinstitution har gett oss finländare så många minnen och präglat vårt liv så mycket som skolan. Alla har vi våra egna skolminnen, såväl ljusa som kanske mindre ljusa. Minnen som följer oss genom hela livet. Och det är förstås naturligt att det är just så. Antalet timmar vi tillbringar i den allmänbildande skolan från sex-sju års ålder till 15- 16år, är många. I skolan tillbringar vi en betydande del av vår barndom och uppväxt Märkligt vore det, om dessa timmar, veckor, månader och år, då inte skulle påverka oss, och prägla oss på något sätt för resten av livet.
Vi lär oss och vi utvecklas som individer och människor under hela livet. Nyfikenheten i det lilla barnet är drivkraften som får oss att bli intresserade, att vilja veta mera, att själva uppleva att vi lär oss och att vi kan. Att ge barnen, eleverna färdigheter som sedan behövs i livet, det är skolans och lärarnas viktigaste uppgift, och att låta barnet uppleva glädjen i att lära sig. Lärarens roll har alltid varit och kommer också att i framtiden vara oerhört central och viktig i det dagliga skolarbetet.Samhället runt omkring oss ser idag väldigt annorlunda ut än det gjorde då jag började här i Vestersundsby skola 1970, för att inte tala om hur det såg ut för etthundra år sedan. Också lärarrollen har på något sätt förändrats. Jag minns vilken auktoritet jag tyckte att läraren var. Man skulle lyda läraren, och man hade respekt för läraren. Samtidigt såg jag också väldigt mycket upp till mina lärare här i skolan. Det gällde att läsa och göra läxorna. Och det gällde att svara rätt. Just det… jag tror att vi här kanske har sett en utveckling till det bättre. För under min skoltid, var det ofta så att man inte vågade markera om man inte var absolut hundra procent säker på att svaret var rätt. I annat fall fanns risk för att bli utskrattad och risken att skämma ut sig ville man inte ta. Då satt man hellre tyst… I dagens skola är eleverna mycket mera frimodiga. Lärarens roll har kanske också förändrats. Nu sporrar man eleverna till eget tänkande, att söka reda på svaren själv. I den värld vi lever med datorer, I-paddar, mobiltelefoner osv. är det självklart att skolans arbetsmetoder också ändras. Så skall det också vara. Skolan skall hänga med i samhällsutvecklingen.
Då för 42 år sedan, lärde jag mig att läsa i skolan som sex-åring. Vi hade ingen förskola, och i barnträdgården, som det då hette, hade vi fått koncentrera oss på att leka. Jag minns ännu min första läsebok, Lisa och Lasse hette den, och det första stycket. Jag minns hur jag lärde det utantill, för jag kunde ännu inte läsa – men det ville jag ju inte visa. Mor ror och far är rar. Se Lisa – en å. Lisa ser ner i ån… I samma bok fanns också berättelsen om aporna Tata och Tuttu…Televisionen hade just landstigit i så gott som varje hem. Ännu var det mest svart-vit tv, och också i klass två fanns det en tv-apparat. Ibland fick vi ettor se på skol-tv tillsammans med tvåorna. Något som vi tyckte var jättespännande. Alla fick inte plats i skolans matsal, så vissa klasser åt i klassrummen. Redan på den tiden var skolmaten ett hett tema. Jag minns bilen med den gula presseningen som brukade komma med maten. Potatisen var allt annat än delikat, ofta stod den flere timmar före den serverades till oss. På den tiden var också reglerna sådana, att om man inte orkade eller ville äta upp all mat, så skulle man själv föra den till köket och skrapa ner resterna i det som kallades ”grisämbaret”. Jag vet inte om det är lämpligt, men jag tänkte ändå, att jag skulle berätta om en episod som etsat sig fast i mitt minne.
Jag gick på tredje klassen, och vi åt då i eget klassrum. Jag hörde tyvärr till de elever, som aldrig riktigt blev du med potatisen, inte heller dillköttet. I övrigt åt jag nog det mesta, men hade som sagt problem med potatisen. Därför var det inte helt ovanligt att jag hörde till dem som gick och skrapade mat i grisämbaret. Så en dag hände det, som sen fick mig att lägga om mina vanor, och som också kanske var början till grundkursen i förhandlingsteknik. Det var dillkött och potatis, och jag gick igen till köket då jag var klar, för att skrapa. Köksan Viola, hade helt uppenbart fått nog av att se mig så ofta, så hon sa med hög röst: Anna-Maja, Kommer du en gång till så får du äta upp hela grisämbaret! Och det tog skruv. För allt i världen ville jag inte äta upp hela grisämbaret. Så hur gjorde jag då? Jo, jag började kolla upp alla mina klasskamraters måltidsvanor, och såg till att alliera mig med dem som hade lämnat något, så att den också fick ta med mina rester… Viola behövde aldrig mera åthuta mig.…Bästa vänner,
Den här skolan har haft en oerhört stor betydelse för hela Vestersundsby, och därmed också Jakobstad. Över tretusen elever har fått sin grundläggande utbildning här. Då 1970, hörde skolan till de första i Finland som tog steget från Folkskola till Grundskola. Med grundskolan kom också nya lärometoder, och jag minns bland annat mängdläran som introducerades i matematik. Av skolorna i Jakobstad, hade skolan ändå rykte om sig att kanske vara lite gammaldags. När de övriga skolorna i staden gjorde resor till Lappland och Äkäslompolo, ja då valde Vestersundsby att inte följa exemplet, förrän långt senare. Men man gjorde å andra sidan andra saker, som inte andra gjorde. Jag minns t.ex. att min klass 1975, vann en resa över till Skellefteå för att vi varit så kreativa och intresserade av en utställning som hållits i idrottsgården. Jag har inget minne av utställningens tema, men vann det gjorde vi. Då var vi 29 eller 30 elever på klassen. Som kuriosa kan nämnas att den klassen fick rykte som ytterst besvärlig då vi var i högstadiet. Till saken hör att vi faktiskt hade en och samma klass i hela nio år. Av dessa trettio elever har tre suttit i stadsfullmäktige…Skolan har varit central för ”byn” och byn för skolan. Med åren har Vestersundsby blivit en attraktiv boendemiljö för många barnfamiljer. Inflyttningen har varit aktiv, och skolan har haft ett gott rykte om sig. Den jordnära skolan i den idylliska miljön, nära kvarnen, med skidspår och friluftsområden intill och egen fotbollsplan och skridskobana. Många är också de familjer som i flere generationer gått just i den här skolan. Då när jag själv var tio år, kunde jag inte föreställa mig att jag en dag skulle bo nära skolan, att mina barn skulle gå i samma skola och att jag en dag skulle stå här och hålla festtalet den dag då skolan firar 100 år.
Kanhända hör en del av er i festpubliken idag, till dem som gått i skolan i tre eller kanske t.o.m. fyra generationer. I dagens värld, där mången mänska känner sig rotlös, är det faktiskt rätt unikt. Härifrån är det lätt att spinna vidare, på skolans styrka i historiskt perspektiv. Att klara av att utvecklas och följa med tiden, att ha ett öppet sinne då det gäller att ta emot nya tankar och idéer och samtidigt värna om traditioner och historia. För det är så jag upplevt skolan, också under de senaste tio åren. Till det jag saknar mest – ännu idag – hör skolans julfester. Den stämningen kan inte förklaras, den måste upplevas. Och också här, är det naturligtvis så att lärarkåren i årtionden haft en alldeles särskild roll då det gällt att skapa program för julfesterna tillsammans med barnen. Tindrande ögon och stolta föräldrar, härliga tablåer, sång, musik och julspel – låt dem leva vidare. För traditioner som förenar, som skapar stämning och känsla av delaktighet, det behöver dagens barn lika mycket som gårdagens.Bästa vänner,
Samarbetet mellan hemmen och skolan, kan inte nog betonas. Den här skolan har också varit pionjär, då det gällt att hitta former för kontakten mellan hemmen och skolan. Dagens Hem och Skola förening har också en viktig uppgift. Det är faktiskt heller inte så många år sedan, som också skolans gårdsplan fick sig en ordentlig ansiktslyftning, med hjälp av just Hem och skola och aktiva föräldrar. Väldigt värdefullt i sig.Den allmänbildande grundläggande utbildningen kommer alltid att ha en viktig roll som en av grundstenarna i vårt välfärdssamhälle. Den ger jämlika möjligheter för var och en att gå sin egen väg och vara sin egen lyckas smed. För ett litet land som Finland är en välutbildad befolkning guld värd. Finland kommer aldrig att vara landet med billig arbetskraft, det ska vi inte heller sträva efter. Istället är det med högklassigt kunnande kombinerat med social förmåga, kreativitet och språkkunskaper som vi i framtiden ska finansiera vår välfärd. Det är med kunskap, bildning och utbildning vi kan hålla oss framme på den globala marknaden.
Skolan har i alla tider gett människan kunskaper och minnen för livet. Det här är kunskaper som ges i de traditionella läroämnena, men också kunskap som vida överstiger den traditionella klassrumsundervisningen. Vi växer som individer, som människor och som medborgare. Vi lär oss att fungera socialt och att ta andra i beaktande. Och vi hittar oss själva i förhållande till andra. Det kan man göra på gårdsplanen. Livet lär och ibland är det tufft.Förr talade man inte om mobbning. Det som förekom var direkta slagsmål, främst mellan pojkar, men visst hände det sig också att flickor drog varandra i håret. Idag är läget ett annat. Ingen skola går fri från mobbning. Därför är det också så viktigt att man har klara regler och att man reagerar omedelbart. Låt mig också säga det, i egenskap av justitieminister, att det är så oerhört viktigt att vi skapar en nolltolerans mot våld och mobbning genast i daghemmen och såklart också i skolan. Ju tidigare vi lyckas ingripa, dess bättre. För förutom att skolan skall ge oss kunskap, behöver skolan också lära oss medmänsklighet. Självfallet har hemmet det yttersta ansvaret för barns uppfostran, och skall också ha det. Men skolan har också en roll. Att markera vad som är rätt – och vad som är fel. Skolan skall också få vara den trygga platsen för varje elev. Man skall inte behöva vara rädd att gå till skolan….
Kära vänner,Låt mig avslutningsvis säga, att jag är oerhört glad att jag fått vara elev här i skolan. Jag känner en djup tacksamhet gentemot alla mina forna lärare, inte minst Lars Laxåback, som var rektor under min skoltid.
Jag vill framföra mina varmaste gratulationer till Dig rektor Tage Ek och ditt lärarkollegium och din personal. Du har fört in Vestersundsby skola i 2000-talet och jobbat aktivt för skolans utveckling. Och jag vill önska såväl Dig som hela personalen arbetsglädje, energi och kreativitet i ert fortsatta arbete för skolan och dess elever. En del av mitt hjärta kommer alltid att slå för Vestersundsby skola !
Vestersundsby skola – 100 år – festtal 16.11.2012
Justitieminister Anna-Maja Henriksson , (själv elev i skolan 1970-1976)