År 2011 beviljades sammanlagt 1,4 miljoner snabblån till en total summa på 322 miljoner euro. Mängden räntor och andra kostnader som följde av dessa lån var 79 miljoner euro. Den effektiva årsräntan på lånen uppgick till nästan 900 procent. I tingsrätterna har antalet fordringsmål som gäller snabblån ökat markant. År 2005 gavs 3 000 domar i den här typen av mål. Ifjol var antalet uppe i 82 000. Riksfogden å sin sida fick år 2011 in 3 miljoner nya ärenden. Man har 520.000 olika gäldenärer, varav 90 % privatpersoner, och hela en miljard euro drevs in utsökningsvägen senaste år. Givetvis rör inte alla dessa ärenden snabblån, men alltför många gör det.
Utveckling i antalet snabblån har varit explosionsartad. Vi kan prata om ett samhällsproblem och givetvis är det också ett stort ekonomiskt problem och en personlig tragedi för varje människa som fastnar i en skuldspiral. Det händer för ofta att det gamla snabblånet betalas med ett nytt. Det fungerar inte i längden. Det ligger varken i individens eller i samhällets intresse att allt fler finländare överskuldsätter sig. Därför är det nödvändigt att söka åtgärder som kan råda bot på läget.Senaste vecka överlämnade justitieministeriets arbetsgrupp sitt betänkande till mig. Där föreslår man att snabblåneföretagens rätt att ta ut ränta och andra kostnader begränsas. Det anser man mera effektivt än ett totalförbud, i och med att en prisreglering inte förhindrar att mindre krediter finns kvar, men villkoren skulle bli mycket skäligare än de nuvarande. Preliminärt föreslås ett räntetak med en övre årsränta på högst 36-50 procent. Just nu är betänkandet på remissrunda och på basen av det kommer jag att besluta vilket förslag jag för till riksdagen. Klart är att lagstiftningen på detta område kommer att skärpas. Det är helt nödvändigt. Samtidigt vore det önskvärt att utveckla de sociala krediter som kommunerna kan erbjuda. Vi borde få ett jämlikt och rättvist system som omfattar hela landet.
Kolumn i Sydin 21.4.2012