Senaste vecka tillsatte statsrådet en styrgrupp, som under statsministerns ledning ska utveckla en långsiktig språkstrategi för våra två livskraftiga nationalspråk, finskan och svenskan. Utgående från denna ska konkreta åtgärder vidtas under regeringsperioden.
Arbetet med språkstrategin utgår från Folktingets så kallade Ahtisaari-grupps 25 åtgärdsförslag. Som Folktingets ordförande var jag med i Ahtisaari-gruppens arbete och som Justitieminister är jag viceordförande i styrgruppen. Rollerna är olika, men målet detsamma – två starka nationalspråk också i framtiden.
Jag upplever att attityderna gentemot det svenska i Finland håller på att svänga i en positivare riktning. Enligt en enkät gjord av Helsingin Sanomat är 55 % av föräldrarna i huvudstadsregionen beredda att sätta sina barn i en tvåspråkig skola. Detta är en boll som vi ska ta lyra på! Vi ska göra det genom att hitta modeller där barn kan fostras in i en genuin tvåspråkighet, en tvåspråkighet som stärker både det egna modersmålet och det andra nationalspråket.
Samtidigt skall vi komma ihåg att man också i framtiden måste ha möjlighet att välja skola enligt modersmål. Den principen kan vi aldrig ge vika från. I fall den svenska och finska skolan skulle sammanslås riskerar ortens minoritetsspråk att bli lidande på majoritetsspråkets bekostnad. Detta gäller såväl områden med en stark finsk som svensk majoritet. För att undvika detta är språkbadsskolor en utmärkt lösning som behöver utvecklas ännu mera än tidigare. Och då man talar om tvåspråkiga skolor är det ytterst viktigt att man förklarar vad man menar. Våra barns modersmålskunskaper har försämrats och vi behöver uttryckligen också åtgärder för att stärka modersmålet.
Skolan är en viktig del i upprätthållandet av vårt språk och vår kultur – en annan är tillgången till media på det egna modersmålet. Dagstidningar, radio och TV på det egna språket, förmedlat av finländare för finländare, är guld värt. Rundradion, eller på ”klingande” finlandssvenska YLE, måste tryggas en tillräcklig finansiering. Men vi har också själv ett ansvar – tittar vi inte på FST:s program, lyssnar vi inte på våra radiokanaler eller låter vi bli att prenumerera på svenska lokal- eller regionaltidningar, skall vi inte vara förvånade om medieutbudet på sikt minskar.
En tredje nödvändig del av en fungerande tvåspråkighet är att staten tar sitt ansvar. När förvaltningsmodeller, som exempelvis kommunreformen eller förnyelsen av social-, hälso- och sjukvården planeras måste den språkliga aspekten inte bara beaktas, utan vara ett praktiskt och viktigt kriterium vid verkställandet av reformen. Långsiktiga språkkonsekvensbedömningar skall göras och reformen skall utformas med beaktande av de resultaten. Den språkstrategi som nu uppgörs kan ge oss ett viktigt verktyg i detta hänseende för en lång tid framöver. Slutligen får vi påminna oss om att majoritetsbefolkningens välvilja alltid är i nyckelposition då vi talar om vårt lands framtid som ett land med två nationalspråk. Just nu blåser det förligare vindar.