För att i praktiken kunna leva upp till det som lagen föreskriver, är det oerhört viktigt att det finns såväl finsk- som svenskspråkiga läkare, jurister och tandläkare, för att nämna några exempel. Ändå vet vi alla att det inte alltid är självklart att man snabbt får tid till en svensk läkare, att våra domare inte alltid kan svenska eller att svenskspråkiga inte alltid blir bemötta av polispatrullerna på sitt modersmål. Det finns alltså en brist på just svenskkunniga läkare, tandläkare, jurister och poliser. Bland annat därför kommer regeringen under denna period att göra upp en långsiktig språkstrategi för landets bägge nationalspråk.
I ljuset av detta är det förvånande att debatten, om de så kallade svenska kvoterna vid våra högskolor, blossat upp igen. Det är ett klassiskt, men likväl ett ytterst beklagligt klavertramp att påstå att språkkvoter skulle vara särbehandling eller ett privilegium för en viss språkgrupp. Kvoternas uppgift är att trygga tillgången till service på båda språken. Och för att det en gång för alla skall bli klart, vill jag påpeka, att vem som helst med tillräckliga kunskaper i svenska kan söka in till en svensk kvot eller svensk utbildning.
De svenska kvoterna är alltså inte öronmärkta för den finlandssvenska befolkningen. Detta betyder att många av de som antas de facto har finska som modersmål. Vid den svenska linjen i medicin vid Helsingfors universitet, var i år nästan fyrtio procent av förstaårsstudenterna, eller tio av tjugosex, finskspråkiga. Vid Åbo Akademi är sexton procent av de som inleder sina studier i år finskspråkiga, vid Hanken aderton procent.
Europarådets ministerkommitté konstaterade 2007, och upprepade 2010, att de språkliga rättigheterna inom social- och hälsovården i Finland inte tillgodoses tillräckligt bra i enlighet med språklagen. Diskussionen borde med andra ord riktas in på hur vi kan förbättra dagens situation. Då är inte lösningen färre, utan snarare fler, platser för studerande med svenska kunskaper.