Ärade folktingsdelegater, inbjudna gäster, vänner av svenska språket, mina damer och herrar.
Det är dags för Folktings-session och vad passar väl bättre, än att samlas här i Karleby. Regionförvaltningsreformen eller det vi i vardagsspråk kallar ”Karlebyfrågan”, har sysselsatt Folktinget och många av oss ledamöter under de gångna två åren, som ingen annan fråga. På sessionen i Raseborg för två år sedan godkände vi en resolution i vilken vi starkt tog ställning för att Karleby och Mellersta Österbotten måste orienteras söderut i den kommande regionförvaltningsreformen. I dag känns det verkligen som om vi fick lön för mödan. Det är en lättnad att få stå här i Karleby stadshus och konstatera att vi gjorde det ! Karleby landade rätt i regionförvaltningsreformen, orienteringen blev söderut och grundlagen var med oss i vår kamp. Vi lyckades mot alla odds och efter idogt arbete och samarbete över partigränserna. Folktinget visade sin styrka. Men naturligtvis sitter inte Folktinget som institution vid de bord där besluten fattas, dvs i regeringen och i riksdagen. Därför är det också så viktigt för att Folktinget skall kunna vara framgångsrikt, att det finns företrädare i tinget som också har säte i Finlands riksdag, och att det finns partier i regeringen som lyssnar och tar till sig Folktingets ståndpunkter. Låt oss hoppas att nästa regering skall bestå av partier som ärligt och uppriktigt vill verka för ett land med två nationalspråk, där det svenska har sin plats.
Bästa vänner, nu då vi är här i den goda staden Karleby, staden där min mormor föddes och växte upp och gick i skola på svenska och min morfar gick i gymnasiet på finska, kan jag inte låta bli att kommentera några aktuella frågor. Tanken på ett storgymnasium i Karleby , där såväl den finska som den svenska gymnasieutbildningen skulle slås samman, och också en engelskspråkig utbildning skulle inkluderas, är ur språklig synvinkel inte helt problemfri.
Skolans betydelse för individen kan inte underskattas. Och skolans kulturbärande och identitetsskapande roll är central för en levande svensk – och tvåspråkighet i vårt land. Då man överväger nya förvaltnings- och verksamhetsmodeller för skolväsendet, borde man alltid också göra en konsekvensbedömning på sikt. Här i Karleby, där svenskan är i minoritet och den svenskspråkiga befolkningen idag utgör 14 % av hela stadens befolkning, manar jag till stor försiktighet, då det gäller den svenska gymnasieutbildningens införlivande med en stor finsk och engelskspråkig enhet. Det finns med säkerhet andra alternativa samarbetsformer också för Karleby Svenska gymnasium. Inte minst kommunerna söderöver med Jakobstad i spetsen kan utgöra goda samarbetspartners i denna fråga.
En annan lokal fråga, som väckt uppmärksamhet handlar om namnet på det vi i vardagstal kallar MÖCS, dvs Mellersta Österbottens centralsjukhus. Det var med förvåningens finger i häpnadens mun, som jag läste den lokala tidningen ÖT och fick veta att man bestämt att sjukhuset skall heta Kiuru. Min första association gick till någon specialbokhandel för fågelböcker. Bästa beslutsfattare i Mellersta Österbottens sjukvårdsdistrikt – bättre kan ni ! Fallet har tolkats så att namnet i sig inte är direkt mot språklagens bestämmelser, men nog mot dess anda. I en tvåspråkig stad som också på det nationella planet vill profilera sig som tvåspråkig, skulle det vara ytterst viktigt att man också på det praktiska planet visar att man på riktigt värnar om sin tvåspråkighet. Därför hoppas jag att beslutsfattarna i denna fråga skall omvärdera namnet på sjukhuset och hitta ett namn som är gångbart såväl för den finsk- som den svenskspråkiga befolkningen här i Karlebytrakten. Och vad är egentligen felet med det redan inarbetade MÖCS, som folk använder i vanligt språkbruk ?
Bästa vänner, debatten om och kring det svenska har under det gångna året tidvis gått het. Och ibland har jag ställt mig frågan vem det egentligen är som debatterar med vem och varför. Vulgärdebattörerna på nätet är hårt sysselsatta från morgon till kväll, och intressant i sammanhanget var tankesmedjan Magmas rapport, som visade att det handlar om 10-tal personer som ligger bakom det mesta spott och spä som förekommer i nätdebatten. Att Suomalaisuuden Liitto driver en stenhård kampanj mot det svenska är helt klart och i den rörelsen finns också starka kopplingar till Sannfinländarna. Finskhetsförbundet har ju som målsättning att få bort svenskan som officiellt nationalspråk i vårt land. Naturligtvis har vi åsiktsfrihet i detta land och väl är väl det. Men visst känns speciellt nätdebatten ibland mycket obehaglig och kränkande.
För att belysa det svenska i Finland, på ett vardagligt och nära sätt och för att nå hem till alla finskspråkiga hem, gav Folktinget i januari ut tidningen Kimpassa, som ni alla också har fått med era handlingar. Det handlar om att bygga broar och närma oss den stora majoritetsbefolkningen. Vi ville visa vardagsnära och naturligt- vad det svenska i Finland handlar om, och hur det ser ut i olika mänskors vardag. Att vi alla sitter i samma båt, och att vi spelar fotboll i landslaget tillsammans på många språk.
Tidningen har mestadels fått ett varmt mottagande, om än några exemplar har returnerats per post till Folktinget. En satsning som allt som allt var väl värld, men som vi inte har råd att upprepa varje månad.
Bästa vänner !
Den 19 maj 2010 tillsatte Folktinget en styrgrupp för att utarbeta ett förslag till handlingsplan för ett Finland med två nationalspråk. Till vår stora glädje åtog sig president Martti Ahtisaari ordförandeskapet för styrgruppen. I onsdags offentliggjordes styrgruppens rapport och här på sessionen skall vi nu använda tid för att gå igenom den och föra diskussion om den och de 25 åtgärdsförslag som den innehåller.
Låt mig här säga att president Ahtisaari visade ett helhjärtat engagemang som ordförande för denna styrgrupp. Vi är säkert många som beundrar honom för hans vilja att ställa upp och fortsättningsvis orka ge av sig själv och sin tid för frågor som han upplever som viktiga. Jag vill också här rikta Folktingets varmaste tack till president Ahtisaari för hans värdefulla insats som styrgruppens ordförande.
Bästa vänner, nu några ord om handlingsprogrammet. I rapporten konstateras att Finland står inför ett vägval. Det handlar om vårt lands framtid som ett land med två nationalspråk eller något annat. Styrgruppen vill att Finland förblir ett land med två nationalspråk, det vill naturligtvis Folktinget också. Man säger i rapporten att det behövs en mobilisering på bred front och en ökad förståelse för det svenska språkets plats och funktion i det finländska samhället. Det svenska språket har spelat en central roll i Finlands historia, i formandet av vår nationella identitet och utgör idag också en viktig byggsten i vår nordiska identitet.
Handlingsprogrammet är utformat så att det skall gå lätt att ta till sig och de åtgärder som föreslås är konkreta och realiserbara. Blott den politiska viljan finns ! En stor styrka i sammanhanget är att styrgruppens sammansättning var så bred, och att alla partier med svensk- eller tvåspråkig verksamhet var representerade. Att en representant för presidentens kansli, Kommunförbundets VD, Finansministeriet och Justitieministeriet, VD:n för HNS mfl centrala aktörer också deltagit i arbetet, innebär att vi också på tjänstemannanivå har nått flertalet centrala aktörer med tanke på landets tvåspråkiga framtid.
Eftersom vi snart skall höra Programchef Markus Österlund berätta om handlingsprogrammet, kommer jag inte att i mitt tal nu gå in på alla 25 punkter. (Kanske bara 24….) Däremot vill jag lyfta fram några, som jag upplever oerhört centrala. Det handlar om punkterna 1-3 i programmet.
Styrgruppen vill se att regeringen utarbetar en övergripande, långsiktig språkstrategi för hur Finlands två nationalspråk skall stödjas och utvecklas. Det här är en viktig markering. Vi vet att såväl svenskan som finskan är relativt små språk set ur ett globalt perspektiv. Finskan också mindre än svenskan. Vi vet att dagens barn och unga rör sig flere timmar om dagen i den virtuella världen. Vi vet att musik, film, underhållning och media ofta förmedlas på engelska samtidigt som engelskan också i övrigt vinner terräng också i kommunikationen mänskor emellan över nätet. Vi vet också att modersmålskunskaperna hos våra barn, det må då gälla svenska eller finska, har försvagats. Samtidigt vet vi att våra myndigheter har svårt att leva upp till det som grundlagen och språklagen förutsätter. Nämligen att landets svenskspråkiga och finskspråkiga befolkning har rätt att få sina kulturella och samhälleliga behov tillgodosedda enligt lika grunder. Brister finns framförallt då det gäller möjligheten att få använda sitt eget språk i vården men också då det gäller tex i kontakten med polismyndigheter och även domstolsväsendet. I slutändan är det riksdag och regering som bär det yttersta ansvaret för att de grundläggande språkliga rättigheterna förverkligas i praktiken i enlighet med grundlagens och språklagens bestämmelser.
Eftersom det gång efter annan visat sig i statsrådets redogörelse över tillämpningen av språklagstiftningen, att de åtgärder som statsrådet och riksdagens grundlagsutskott rekommenderat för att råda bot på missförhållandena, inte följs upp, så är det klart att det behövs andra krafttag nu. Därför behövs en långsiktig språkstrategi kompletterad med ett konkret språkpolitiskt handlingsprogram för den kommande regeringsperioden. Därför behövs också en minister med ansvar för de bägge nationalspråken, och med ansvar för att denna långsiktiga strategi blir uppgjord och för att det konkreta handlingsprogrammet för regeringsperioden också ser dagens ljus och efterföljs på alla nivåer och på alla ministerier. Låt mig här betona, att det naturligtvis inte handlar om att grunda något nytt ministerium. Inte heller handlar det om att skapa en ministerportfölj som enbart skulle syssla med nationalspråken. Däremot är tanken att ”språkministern” skulle ha detta uppdrag vid sidan om sitt övriga ministeruppdrag, tex såsom Stefan Wallin idag handhar Idrotts- och kulturministerportföljen, medan han samtidigt också är minister ansvarig för jämställdhetsfrågor och för ungdomsfrågor. Jag är för egen del övertygad om att en minister med ansvar för nationalspråken är vad vi nu skulle behöva. Idag fattas den personen, ett ansikte, då det gäller det politiska ansvaret för att språklagen och grundlagen efterföljs och att nationalspråkens ställning främjas. Justitieministern har i och för sig ansvar för språk lagstiftningen, men justitieministern har inte möjlighet att gå över ministeriegränserna och påverka hur språkfrågorna sköts i andra ministerier. I sista hand är det naturligtvis statsministern som skall bära det ansvaret, men just den modellen har ju visat sig att inte fungera.
Att vi sedan skulle behöva en skild språkombudsmannafunktion, som styrgruppen föreslår att skulle placeras i samband med justitieombudsmannens kansli, är en helt annan sak. Här skall man akta sig för att blanda ihop den föreslagna ministerns och språkombudsmannens roller. Språkombudsmannen skulle behövas för att uttryckligen vara en klagomur för övertramp som sker i vardagen då det gäller de språkliga rättigheterna. Språkombudsmannen skulle också ha i uppdrag att följa med att ministerierna och myndigheterna agerar i linje med lagstiftningen om nationalspråken. Den naturliga hemvisten för denna funktion skulle vara i anslutning till justitieombudsmannens kansli. Detta för att hålla funktionen på samma nivå som JO och JK.
Bästa vänner ! Ahtisaarigruppen har lyckats ta fram ett handlingsprogram för ett Finland med två nationalspråk som faktiskt med råge överträffar de förväntningar jag hade då arbetet påbörjades. Det var ett sant nöje att jobba i och med gruppen, och det rådde en väldigt god stämning på mötena. Vi här på Folktingssessionen har all orsak att vara nöjda och stolta över det arbete som gjorts på vårt initiativ. Jag vill också här rikta ett strot Tack till vår förträffliga programchef Markus Österlund, för hans gedigna insats i programarbetet. Handlingsprogrammet är en riktig tungviktare, så är det bara.
Hur går vi då vidare ? Vad skall vi göra för att lyckas med alla de goda avsikter som finns i programmet ? Jo, också här har president Ahtisaari varit försynt, eftersom han personligen ville träffa alla partiledare för att kort presentera och berätta om programmet för dem och hur viktigt han anser det vara att förslagen tas med i nästa regeringsprogram.
Och det är naturligtvis dit vi skall sikta. Att så mycket som möjligt finns inskrivet i följande regeringsprogram då det kommer till riksdagen för godkännande efter valet. Ingen av oss vet idag hur den regeringen kommer att se ut. Men det vi vet är att högst sannolikt sitter 3-4 av dagens riksdagspartier också med i nästa regering. Vi vet också att nästa regering har samma grundlag att utgå från och samma språklag. Det som nu prövas är därför partiernas vilja att ställa sig bakom de förslag som Ahtisaarigruppen kommit med.
Bästa Folktingsledamöter,
För att få reda på vilken beredskapen verkligen är att ställa sig bakom de mål som finns inskrivna i handlingsprogrammet, ställer jag som Folktingsordförande två frågor till partiledningen i samtliga idag i riksdagen verkande partier.
Flaskposten från Folktingssessionen innehåller alltså följande två frågor !
Den första frågan är:
Anser du och ditt parti att det är viktigt att Finland också framöver är ett land med två nationalspråk, finska och svenska ?
Den andra frågan är:
Är du och ditt parti beredda att i de kommande regeringsförhandlingarna på allvar beakta Ahtisaarigruppens handlingsprogram för ett Finland med två nationalspråk ?
Må dessa frågor nå alla partiledningar under detta veckoslut.
Flaskposten avslutas med orden : OSA om svar anbedes !
Med dessa ord hälsar jag er alla hjärtligt välkomna till årets Folktings session här i Karleby och förklarar samtidigt sessionen öppnad.