En kvalitativ högstående och jämlik utbildning utgör en av de viktigaste grundpelarna i vårt välfärdssamhälle. Alla ska ha rätt till en bred, fostrande och allmänbildande grundutbildning oberoende av hudfärg, kön, social bakgrund, religion eller modersmål.
Grundutbildningens timfördelningsarbete är inne i ett avgörande skede. Det handlar alltså om hur framtidens skola skall se ut, och vilka färdigheter vi vill att barnen, eleverna skall ha med sig bagaget då de gått ut skolan. Ur SFP:s synvinkel var det ett bra förslag som Lankinen arbetsgruppen presenterade den 1. juni. I förslaget hade man korrigerat brister i den nuvarande timfördelningen. Till exempel vet vi att många av våra barn och unga rör på sig för lite, och att det behövs mera idrottstimmar i skolan. Det föreslås också nu, och det är mycket bra.
Initiativet till läroämnet drama är också välkommet. I detta land, där vi är vana att tiga på två språk, så är alla satsningar på sociala färdigheter välkomna. Speciellt med tanke på att vi lever i en allt mera globaliserad värld.
Ur vår synvinkel är det naturligtvis väldigt intressant vad som sker med språkundervisningen i skolan i samband med reformen av timfördelningen. Av flera olika orsaker. För det första har intresset att läsa språk sjunkit dramatiskt. Språkutbudet har blivit mycket snävt och engelskan läses som A1 språk av ca 90 % av årsklassen. Det är klart att Finland som skall klarar sig i den globala konkurrensen behöver mera språkkunnigt folk. Vi behöver fler som talar tyska, franska, ryska, kinesiska osv. För det andra är timfördelningen det rätta stället när det gäller att förstärka och utveckla undervisningen i svenska i de finska skolorna. Och vi vet att debatten kring denna fråga har gått het. Språken är nyckeln till framtiden anser vi inom SFP.Undervisningsminister Henna Virkkunen har hittills konsekvent försvarat det andra nationalspråket, svenskans ställning.
Enligt det första förslaget, som kom i somras, skulle kommunerna vara skyldiga att erbjuda språkundervisningen i tre olika A1-språk från 2:a klassen, alltså som första främmande språk. Det skulle också ha stadgats att det andra inhemska skulle vara ett av dessa tre språk som kommunerna måste erbjuda. Också en tidigareläggning av B1-språket föreslogs. Detta hade varit en klar förbättring.
Efter förhandlingar - där tyvärr kostnaderna var i fokus – inte elevens rätt till ett mångsidigt språkutbud gav Virkkunen i veckan gav ett nytt förslag. Det nya förslaget går ut på att kommunen ska ordna undervisning i minst två språk från andra klass och någon klausul om att det ena av dessa språk skulle vara svenska, finns inte.
Som nytt element föreslogs att kommunen skulle vara skyldig att erbjuda minst ett A2 språk från fjärde klass. A2-språket är ett frivilligt språk för eleverna men undervisningen borde arrangeras om tillräckligt många väljer språket. A2 språket är därför ett välkommet tillskott. I dagens läge är det mindre än hälften av kommunerna som erbjuder språket och endast 30 % av årskullen som studerar det.
I de svenskspråkiga skolorna är detta språkschema inget dramatiskt. Det har vi levt med i många, många år!
Bästa partistyrelse,
Vår syn på språkundervisning är att man borde ta in språken i tidig ålder, när barnen lär sig lätt och naturligt och inte ännu kör fast i grammatikens snårskog.
SFP:s åsikt stöder sig på forskningsresultat, som visar att ju tidigare du börjar lära dig ett språk, dess lättare.
Det är rätt spår att tidigarelägga svenskan i den finska skolan. Men varför kunde man inte börja ännu tidigare? I den svenska skolan tar vi in finskan på årskurs två, ja i vissa skolor börjar man med en timme i veckan sång och lek på finska redan i ettan. Engelskan kommer sedan i regel från fjärde klass.
Hur är det i de flesta finska skolor? Jo, där börjar man idag med engelska på årskurs tre och svenskan kommer i regel först på sjuan.
På sjuan! Inte konstigt att så många finska elever har svårt med svenskan.
Det här är oroväckande, och borde få klockorna att ringa i alla politiska partier. Men hur reagerar man ? Jo, många vill ta bort ytterligare ett språk från de finska eleverna. Hur tänker de? Eller tänker de alls? Centerpartiet föreslog att man i skolor i östra Finland kunde ha ett försök där man byter ut undervisningen i svenska mot ryska. Ett försök med barn där konsekvenser kan bli oanade.
Vad händer med undervisningen på andra stadiet? Tjänstemannasvenskan? Språkkraven för tjänstemännen, ja hela det tvåspråkiga Finland? Man kan alltså fråga sig vad syftet med försöket är? Ett försök gör man, när man har ett syfte och vill se om en åtgärd leder till önskat resultat. Om vi inte får veta vad syftet med försöket är, hur ska vi då kunna veta om försöket har varit lyckat eller inte?
Vill man inte se de konsekvenser ett försök kan ha när det gäller grundprinciperna för ett tvåspråkigt land? Eller är det just konsekvenser man ser och man är mycket medveten om vad detta innebär långsiktigt och just därför kör det så hårt?
- Om syftet däremot är att öka kunskaperna i ryska, så frågar jag mig varför det ska ske uttryckligen på svenskans bekostnad. Varför ställa ryskan mot svenskan redan som utgångspunkt? Det ska vara både och, inte antingen eller. Om behovet av ryska faktiskt är så stort, vilket det kanske är, varför börjar man inte med ryska undervisningen som ett A1 eller A2 språk – något som är möjligt nu – och möjligheterna förstärks ytterligare i och med den nya timfördelningen. Så det finns ju inget motsatsförhållande. Och det finns inga orsaker till ett försök. Det skall höra till den allmänbildande skolan att man i något skede av sin skolgång också läser det andra inhemska språket och bekantar sig med varandras kultur och vardag. Det är också varje barns rätt. Vi är ett land med ett folk men två språk. Jag upprepar det som jag konstaterat flera gånger: Vi behöver mera språkundervisning i skolan, inte mindre. Och vi behöver ett nationellt språkprogram – vi behöver en tydlig vision. Det bästa vore nu, i den här situationen, att besluta att det andra inhemska språket skall erbjudas antingen som ett A1 språk eller ett A2-språk. Dvs att eleven har rätt att välja det andra inhemska språket senast i fjärde klass. Finns det vilja kan man också göra det här.
Bästa vänner,
Sedan studentexamensreformen 2004, har antalet studerande som valt att skriva svenska i studenten sjunkit. Många påstod att större valfrihet skulle öka intresset för svenskan. Idag vet vi att det inte blev så. Antalet abiturienter som skriver svenska i sin studentexamen har halverats på åtta år. Många som vill göra svenskan frivillig använder argumentet att man lär sig bättre sånt som är frivilligt än sånt som är obligatoriskt. Var finns motsvarande argument när det gäller andra ämnen? Nej, just det. Nog vet vi alla att det inte stämmer. För SFP är breda kunskaper, inklusive kunskaper i våra båda nationalspråk, en grundbult i vår syn på grundskolans allmänbildande uppdrag. I det här uppdraget ingår också en del obligatoriska element. All inlärning är alltid förknippad med möda, tålamod och sittmuskler. Men så kräver också den omkringliggande världen allt mera av oss. Världen utanför skolfönstret är inte frivillig utan synnerligen obligatorisk. Då kan inte heller grundskolan vara, eller bli, någon slalombana mellan det som är roligt och det som är nödvändigt. Det skulle vara oansvarigt av oss att tvinga barn göra val i livet som blir avgörande för dem i framtiden. Barn ska få vara barn, och inte tvingas fatta beslut vars konsekvenser de inte kan veta. Vi vuxna har ett längre perspektiv, och det är därför vi bär ett ansvar. Ingen vuxen och inget parti ska fly det ansvar genom att skjuta avgörande beslut på barnen.
Bästa partistyrelse !
Karlebyfrågan är avgjord och det är dags att gå vidare. Att vi kommer att få se nya förvaltningsreformer i framtiden på olika områden, är oundvikligt. Men Karlebyfrågan borde ha lärt alla något. Om det finns flere möjliga administrativa områdesindelningar att välja mellan, skall man välja den som bästa tryggar de grundläggande språkliga rättigheterna. Detta var grundlagsuskottets enhälliga tolkning och också JK:s åsikt.
För oss riksdagsledamöter gäller det att precis som alla andra följa lagen, och också grundlagen. Det gäller att visa respekt för det fundament som hela vår rättsstat bygger på. Centern och statsministern tycks fortfarande gräma sig över Karleby beslutet. Att från den posten låta förstå att man efter nästa riksdagsval borde se till att det till grundlagsutskottet väljs sådana medlemmar som godtar att andra rättigheter kan köra över de grundläggande språkliga rättigheterna är definitivt att gå för långt. Vi kan ju inte börja ha inträdeskrav till utskotten. Vi kan inte på förhand veta vilka frågor som dyker upp, och vi kan inte utgår från att där skall sitta folk som enligt statsministerns åsikt har ”rätt” åsikt. Så fungerar inte en demokrati.
Nej, en gång för alla gäller det nu att acceptera grundlagsutskottets roll som den högsta uttolkaren av landets grundlag. Finns det andra agendor, måste de komma fram före valet. I så fall har vi orsak att på nytt damma av frågan om inrättandet av en författningsdomstol.
Bästa partistyrelse,
Vi har viktiga tider framför oss. Allas insatser kommer att behövas. Kommande riksdagsval kan komma att bli helt avgörande för svenskans framtid i vårt land och därmed för den tvåspråkiga nationen och för Finlands framtid som en föregångare då det gäller att ta hand om minoriteter på ett föredömligt sätt.
Den senaste tidens diskussioner har visat med all tydlighet att SFP behövs mera än någonsin. Ett starkt SFP är en garanti för ett tvåspråkigt, öppet och konkurrenskraftigt FINLAND.
Bästa partistyrelse. Vi har ett uppdrag och vi skall sköta det tillsammans !
Efter nästa riksdagsval är vi flere!