Visst är självständigheten värd att uppmärksammas och att fira. Det är det dyrbaraste vi har. Egentligen är det något av ett under, att vår lilla nation klarade av att stå emot den stora starka grannen i öst under andra världskriget. Filmen Tali-Ihantala som hade premiär i veckan talar sitt tydliga språk. Den beskriver de historiska skeendena och de avgörande striderna, så att ingen lämnas oberörd. Våra förfäder, våra pappor, farbröder, morbröder och bröder som då var unga gossar, det är dem vi har att tacka för att vi idag kan leva i ett fritt land. Men vi skall heller inte glömma kvinnorna. De gjorde en alldeles utomordentligt stark insats för att hålla landet på fötter medan männen var vid fronten.
Kriget satte djupa spår. Enligt uppgifter stupade eller sårades var sextonde soldat, var sjuttonde kvinna blev änka och vart tjugofemte barn blev faderlöst. Något sådant vill vi inte uppleva igen. Det är också viktigt att vi berättar om historien för våra egna barn och barnbarn, så att de kan förstå och uppskatta den frihet vi har idag. Här har också filmerna Framom främsta linjen och Tali-Ihantala en stor betydelse. Genom dem konkretiseras den verklighet som rådde under kriget på ett för de unga också förståeligt sätt. Vi har all anledning att visa vår djupa tacksamhet och respekt för våra veteraner och krigsinvalider, och också för alla dem som efter kriget varit med och byggt upp vårt land.
Vi har fått en värdefull gåva, vårt land, i arv att förvalta på bästa tänkbara sätt. I det framtida samhällsbygget behövs tolerans, omtanke och en ännu större jämlikhet. Devisen "Kaveria ei jätetä" var något av ett varumärke för våra soldater under kriget. I dagens samhälle där många är ensamma och känner sig utanför, är det viktigt att vi dammar av denna tanke och låter oss ha den som ett rättesnöre också i det framtida beslutsfattandet.
Anna-Maja Henriksson