Riksdagen höll sitt 100-års jubileumsplenum i onsdags. Då hade det gått etthundra år sedan den första enkammarlantdagen sammankom till sitt första sammanträde i Helsingfors i Frivilliga brandkårens hus.
För etthundra år sedan var 19 av riksdagsledamöterna kvinnor. Finland hade över en natt vänt på historiens blad och blivit föregångare i jämställdhet. SDP var det största partiet med 80 platser, Finska partiet hade 59, Ungfinländarna 26, Sfp 24, Agrarförbundet 9 och Kristliga Arbetarpartiet 2. Röstningsprocenten i valet 1907 var 70,7 %.
Vad har då hänt under 100 år? Ja, det är en hel del. Jämfört med dagsläget har kvinnornas antal i riksdagen ökat markant. I dagens riksdag är vi 84. Partiernas understöd ser också helt annorlunda ut, för att inte tala om själva partifloran. Sfp och Sdp är de partier som stått närmast sin ursprungliga form och med ursprungligt namn. I övrigt har det skett såväl mindre som större förändringar. Själva politiken har gått från en utpräglad höger-vänster politik mot en allt större "mittenkonsenus". De stora motsättningarnas tid är förbi.
Ja, det är mycket som skett i vårt land under en i historiska mått mätt ändå relativt kort tid. Tydliga markeringar i historieböckerna är förstås landets självständighet 1917, de svåra och tärande krig vi upplevt, EU-medlemskapet och övergången från mark till Euro, för att nämna några. Samtidigt har samhället utvecklats från agrarsamhälle via industrisamhälle till dagens informationssamhälle.
Finland idag är ett resultat av tidigare generationers hårda arbete. Förutom en driftig befolkning har det också behövts en framsynt politik för att bygga upp vår välfärd, det får vi inte glömma. Bakom det mesta som står skrivet i historieböckerna döljer sig många beslut fattade av landets riksdag. "Land skall med lag byggas" har varit Finlands rättesnöre från första början. Naturligtvis har också det som skett runt om oss i världen i övrigt haft stor betydelse. Och kanske har vi också haft lite tur.
Tillbaka till jubileumsplenumet: I några anföranden uttrycktes oro över det låga valdeltagandet. Och visst har vi orsak att oroa oss. För något fel är det nog när bara knappa 68 % röstar i riksdagsval. En del kan man säkert skylla på partierna och oss beslutsfattare, men inte allt.
Att en ändring av valkretsindelning, som vissa hävdar, skulle öka röstningsaktiviteten tror jag däremot inte på. Det behövs nog helt andra åtgärder. Varför inte "släppa" fram livslevande beslutsfattare i våra skolor. Låt samhällsbyggarna berätta om vad de gör och varför. Det betyder inte att skolorna skall bli slagfält för politisk gunst i en eller annan riktning. För visst är det ett underligt system vi har, där skolbarnen nog undervisas i historia och samhällskunskap, men där det samtidigt finns motstånd mot att låta barnen se, höra och träffa livslevande politiker. Skolan borde vara en aktiv del av samhället på alla plan, inte enbart som arrangör av en valdebatt vart fjärde år. Demokratin skall vi vara stolta över. Den är värd att vårda och låta vårdas.
Anna-Maja Henriksson