Det är ju så att det är i utskotten som mycket av riksdagsarbetet utförs. Där behandlas regeringens lagförslag, där hörs sakkunniga och där tar utskottet för sin del slutlig ställning till regeringens förslag förrän det går vidare till behandling av hela riksdagen, d.v.s. till det som vi kallar plenum.
Själv har jag fått två utskott på min lott, nämligen lagutskottet och arbetslivs- och jämställdhetsutskottet. Lagutskottet är också känt som riksdagens Sibirien enligt en del äldre parlamentariker. Där lär nästan hälften av alla lagförslag landa i något skede. Lagutskottets eget specialområde, om vi vill kalla det så, är bland annat all lagstiftning som har att göra med domstolsväsendet, strafflagstiftningen, familjejuridiken och sak- och obligationsrätten. I lagutskottet är jag viceordförande, och i den egenskapen fick jag en rätt flygande start, efter det att utskottets första ordförande Tuija Brax valdes till justitieminister. En minister kan nämligen inte vara medlem av ett utskott. Det innebar att jag i praktiken fått svinga ordförandeklubban i lagutskottet under ett antal möten den senaste tiden. En sann utmaning efter bara några veckor i huset. I fredags valdes Heidi Hautala till ny ordförande, och jag kan pusta ut. För visst är det så att man har en hel del att lära sig som ny i huset. Med början från namnen på alla andra utskottsmedlemmar, och alla förkortningar som används i tid och otid.
I arbetslivs- och jämställdhetsutskottet behandlar vi lagförslag som just berör arbetslivsfrågor och jämställdhetsfrågor. Just nu är vi mitt i behandlingen av ett lagförslag om statsbidrag till vissa kvinnoorganisationer. Avsikten är att den lagen skall kunna godkännas på riksdagens jubileumsplenum den 23 maj.
En gång i veckan, normalt torsdagar, har riksdagsledamöterna möjlighet att ställa muntliga frågor till regeringens ministrar. Den första frågetimmen för den nya riksdagen hölls nu i torsdags. Frågetimmen dominerades av läget i Estland. Det finns en oro över hur läget utvecklat sig, och vid en första anblick ter det sig nog rätt otroligt att förflyttningen av en staty kan leda till sådana reaktioner och åtgärder som det gjort. Känns på något sätt som om vi vore på väg tillbaka till det kalla krigets atmosfär. Varje suverän stat måste själv få bestämma om sina interna angelägenheter, utan att någon utomstående blandar sig i. Vi får hoppas att vardagen snabbt kan återgå till det normala i Estland och att de estniska ambassaderna i utlandet får jobba ostört.
Anna-Maja