Anna-Maja Henriksson, ordförande för Svenska riksdagsgruppen
Tal vid partidagen i Pedersöre 6.6 2015
Bästa partidag,
Vad glad jag blir av att se er alla här i mina hemtrakter. Ni skulle få komma oftare ! Jakobstadsregionen har mycket att erbjuda och förbindelserna är som ni märkt rätt goda. Något som SFP inte är helt oskyldigt till…. Nåväl, nu till sak för att inleda den allmänpolitiska debatten.
Som riksdagsgrupp kunde vi på nära håll följa med regeringssonderingarna. Man kan ingalunda säga att vi skulle ha hållits utanför, men som vi vet blev det klart på slutrakan att blivande statsminister Sipilä valde en regeringsbas utan oss, detta trots att han var mycket nöjd med riksdagsgruppens svar på de 14 frågor han ställde.
Jag tänker inte här börja rekapitulera vad som inverkade mest på det beslutet eller vad som var bra och dåligt. Men det finns ändå skäl att klart och tydligt fråga vilken den nya regeringens värdegrund är. För det är ju så att det är våra värderingar som också långt styr beslutsfattandet. Jag ställde också statsminister Sipilä den frågan i tisdags, och fick till svar att det står på sidorna x o y i början av programmet.
Man kommer inte ifrån att regeringen Sipilä präglas av en mycket teknokratisk syn – det är ingenjörens fotavtryck man ser både när det gäller regeringsbas och regeringsprogram.
Det är inte för mycket sagt när jag konstaterar att man nog tydligt märker att SFP inte varit med och hållit i pennan då programmet blivit till.
Som vår goda partiordförande Calle i sitt tal redan framhållit väljer regeringen att spara på barnen. Här hade vi krävt en annan tyngdpunkt. Utbildningen hanteras olovligt hårt i regeringens program. Fastän vi kan förstå nödvändigheten att se över strukturerna på andra stadiet – det fanns ju också på den förra regeringens agenda – är de massiva nedskärningarna ett svek också mot de unisona vallöften som gavs. Alla partier sa ju att vi i detta läge inte ska ta mer av utbildningen. Nu har de löftena svikits och med besked! Tala om svagt konsumentskydd - för väljarna !
I vårt parti är bildningen i högsäte. Därför ser vi också med oro på vad som händer med universiteten och forskningen. Regeringen bör ta universitetsvärldens varning på allvar: där har man konstaterat att regeringsprogrammet är det mest utbildnings- och forskningsfientliga på decennier. Vi måste inse att utbildnings- och innovationspolitiken har återverkningar på vårt lands konkurrenskraft. Det räcker inte, som regeringen gör, att man bara bjuder på en tredje termin, en extra timme motion i veckan och bättre språkundervisning. Också nedskärningarna inom dagvården väcker oro. Grupperna blir större, och expertisen förutser redan att våra mindre barn kommer att utsättas för mer smitta och sjukdom. Något som i sin tur betyder fler föräldrar hemma och färre på jobb. Inte heller det är klok politik, då vi vill lyfta Finland ur den ekonomiska krisen !
Synen på jämställdhet, tvåspråkighet, Norden, minoriteter och internationellt ansvar är andra saker som skiljer oss mycket från den nya regeringens linje och som också handlar om värderingar.
Formuleringarna är – särskilt när det gäller dessa frågor – allt igenom snåla i det nya regeringsprogrammet. Det saknas till exempel tydliga markeringar om hur vi ska förebygga uppkomsten av rasism. Visst, regeringen säger att den tar avstånd från rasism. Men, det är faktiskt det enda regeringen säger. Man kan fråga sig vad alternativet skulle ha varit ?
Bästa vänner,
Arbetet med Nationalspråksstrategin behöver få en fortsättning.
Att den inte nämns i regeringens strategiska programpapper är kanske förståeligt eftersom vi vet att regeringen Sipilä har haft mycket jobb med de ekonomiska frågorna. Jag vill ändå betona att det inte är för sent att korrigera det faktum att nationalspråksstrategin har försummats. Som hälsning till statsminister Sipilä vill jag säga att en klok regering tar lyra på allt det som gjorts inom ramen för nationalspråksstrategin.
Det har bara gått någon vecka sedan strategins mellanrapport publicerades. Mellanrapporten är en viktig etapp. Mellanrapporten visar att arbetet med nationalspråksstrategin har gett resultat, samtidigt som mycket ännu kvarstår att göra.
Det är bra att komma ihåg att strategin fick sitt startskott då man på bred front inom Folktinget tillsammans med president Martti Ahtisaari jobbade fram den så kallade Ahtisaari-rapporten. Vi ska inte glömma att sju av riksdagens åtta partier omfattade Ahtisaari-rapporten, inklusive statsministerpartiet Centern.
Därför utgår jag från att regeringen förstår att förlänga giltighetstiden för nationalspråksstrategin och låta jusitieministeriet samt alla involverade jobba vidare med den– det är genom de verktyg den erbjuder som vi på lång sikt kan trygga två levande nationalspråk och en fungerande service på bägge språken.
Bästa partidag,
Samerna är Europas enda ursprungsfolk, vars ställning SFP under senare tid jobbat hårt för att förbättra. Det är en skandal att samerna inte nämns alls i regeringsprogrammet – som om de inte skulle existera!
Ni vet alla hur mycket vi under den förra valperioden arbetade för samernas sak. Det gällde hela riksdagsgruppen, men särskilt också mig som justitieminister personligen och min medarbetare Malin Brännkärr. Tillsammans med sametinget och regeringens sameministerarbetsgrupp, förhandlade vi fram en ny sametingslag och i denna politiskt ytterst känsliga process var vi så nära att lyckas. Sametingslagen och ratificeringen av ILO-konventionen för ursprungsfolk serverades riksdagen som enhälliga regeringspropositioner.
Den största motgången och besvikelsen för Svenska riksdagsgruppen var , att trots omsorgsfull beredning valde Samlingspartiet att fälla den nya överenskomna samedefinitionen och av den orsaken måste hela lagpaketet dras tillbaka, och därefter fällde socialdemokraterna ratificeringen av ILO-169. (Till saken hör att såväl centern som sannfinländarna motarbetade bägge förslagen.) Det skedde under valperiodens sista politiskt ytterst turbulenta vecka i riksdagen. Då fick vår riksdagsgrupp orsak att hårt kritisera de två stora regeringspartierna Samlingspartiet och SDP för att strunta blankt i de politiska spelreglerna. Nåja, det är kanske bäst att inte dela med sig flera minnen från denna vecka som var ett politiskt lågvattenmärke i sitt slag, något som jag hoppas att vi aldrig ska behöva uppleva igen.
Sametingslagen drogs alltså helt tillbaka, men jag vill ändå påminna den nya regeringen om att ratificeringen av ILO -169 lämnades vilande över valet. Den förra regeringen drog inte tillbaka propositionen – vilket var ett medvetet drag. Den nya riksdagen borde nu ges en chans att återställa samernas förtroende för landets riksdag och regering och det sker bäst genom att ratificera ILO-169 konventionen för ursprungsfolk, Nu !
Bästa partidag,
Vi har redan hört i partiordförandes tal hur jämställdheten tar flera steg bakåt till följd av det nya regeringsprogrammet. Finland styrs nu tyvärr in på fel kurs !
Vårt parti har efterlyst en ordentlig reform av familjeledighetssystemet. Regeringsprogrammet talar ett helt annat språk. Att låta bli att reformera familjeledigheterna handlar också om lönejämlikheten – det ska vi veta. Och då är vi inne på kvinnornas löner, som fortfarande släpar efter männens. Det hänger delvis ihop med vårdledigheterna. Vi inom vårt parti har alltid försvarat och kommer alltid att försvara kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Jag minns inte att det var så många andra partier som gjorde det i samband med pensionsreformen, som i sig var viktig att uppnå, men som inte i tillräcklig hög grad beaktade utbildade kvinnors ställning på arbetsmarknaden!
Det framstår som ganska klart att utan SFP i regeringen kommer det inte att vara någon självklarhet med vare sig könskonsekvensbedömningar eller språkkonsekvensbedömningar när reformer och stora lagpaket läggs fram. Bra att ändå folktingsaktiva samlingspartisten Kimmo Sasi offentligt mycket riktigt konstaterat att språkkonsekvensbedömningar när det gäller större samhällsreformer är något som grundlagen förutsätter. Vi hoppas att hans budskap går fram till regeringen och finansminister Stubb. Det är givet att vi som nytt alert oppositionsparti för vår del kommer att se till att påminna de tre S:n och de ansvariga ministrarna om detta.
När vi nu efter 36 år i regeringsställning intagit oppositionsrollen, tvingas vi förstås ändå medge att vårt inflytande i vissa sammanhang har minskat. I regeringsposition hade vi stort inflytande exempelvis på skärgårdsdelegationens arbete, vilket man inte kan säga att vi kommer att ha nu . Ändå är arbetet för skärgårdens väl och ve lika viktigt för oss som förr.
Intressebevakningen när det gäller svenska frågor kommer givetvis att ha minst lika hög prioritet som tidigare. Vi vill exempelvis se till att Lagmansgården här i Pedersöre ska garanteras de resurser som behövs. Man kan inte lägga ned ett skolhem som betjänar hela Svenskfinland – särskilt som det inte finns service på svenska någon annanstans. Då skolhemsnätet ses över, måste man göra en ordentlig språkkonsekvensutredning. Något annat duger inte!
Bästa SFP:are,
Jag tror att vi var många som lyfte på ögonbrynet då Sipilä redogjorde för hur den kommande regeringen skulle se ut i praktiken.
Den nya regeringens fördelning av ministerportföljer visar att statsminister Sipilä åtminstone lyckats i ett av sina strävanden. Det vill säga att minska antalet ministrar. Regeringen omfattar nu endast 14 ministrar. Med undantag av en mycket kortvarig tjänstemannaregering, har det inte under min egen livstid funnits en regering där antalet ministrar varit så här litet. Det normala under de senaste 20 åren har varit 17-20 ministrar.
Minskandet av antalet ministrar har från första början varit statsminister Sipiläs personliga projekt. Han motiverar detta med att statsrådet ska visa exempel i hur man kan spara 15 % i förvaltningen.
Det är dock befogat att fråga ifall ett mindre antal ministrar automatiskt är förenligt med Finlands bästa? Jag är inte alls övertygad om det, tvärtom. Det leder till att mera makt överförs till tjänstemännen och det demokratiska inflytandet försvagas. Det leder också till att Finland är sämre rustat på den internationella arenan, där varje minister förväntas knyta kontakter och skapa för landet viktiga nätverk för att kunna påverka för oss som nation viktiga frågor. Ett mindre antal ministrar betyder samtidigt att många av regeringens ministrar kommer att ha ett mycket brett ansvarsområde. Alla har vi 24 h i dygnet, det kan inget processtänkande ändra på, och varje mänska har sina begränsingar. Några supermän eller -kvinnor existerar faktiskt inte i det levande livet.
En av de mest märkliga nyheterna var att vi nu i Finland har fått en kombinerad arbets- och justitieministerportfölj. Samtidigt som en av spjutspetsarna i regeringen Sipiläs program är att öka sysselsättningen och förnya arbetsmarknaden, väljer statsminister Sipilä alltså att fördubbla den ansvarige ministerns ansvarsområde. Det är knappast bara jag som anser att detta låter som en omöjlig ekvation.
Bästa vänner,
Jag vill därför ännu en gång fråga statsminister Sipilä:
Hur ska arbets- och justitieministern hinna skött båda sina ansvarsområden på bästa möjliga sätt?
Både arbetsminister och justitieministerportföljen är mycket arbetsdryga. Och här vågar jag påstå att jag personligen har en del vetskap om det. Justitieministeriet är ett av de ministerier, som avger mest lagförslag. Under min ministerperiod gavs det 130 regeringspropositioner och svarades på ca 300 skriftliga spörsmål.
Att kombinera dessa två portföljer, särskilt i en tid då ökandet av sysselsättningen är så central för vårt lands framtid, vittnar på avsaknad av insikt i vad dessa bägge ministerier står för och sysslar med.
Jag vill därför här skicka en hälsning till statsminister Sipilä;
Ärade statsminister, ännu är det inte för sent att ompröva beslutet om ministrarnas ansvarsområden eller antalet ministar. Ni valde ju redan att utöka statssekreterana från 3 till 4. En klok karl kan ändra sig, som det så vackert heter !
Bästa partidag
I höstas tillsatte jag tillsammans med dåvarande inrikesminister Räsänen en parlamentarisk arbetsgrupp med uppgift att utreda resursbehoven för den inre säkerheten och rättsvården. Gruppen, som hade representation från alla riksdagspartier, ansåg i sitt slutbetänkande i mars att tillräckliga resurser måste ges till statens kärnfunktioner; inre säkerheten och rättsvården.
Min häpnad var därför stor, då jag läste Sipiläs regeringsprogram. I en av programmets bilagor skrivs det nämligen att domstolarnas och rättsvårdens resurser ska skärs ned med 20 miljoner euro 2018 och ytterligare 40 miljoner 2019.
Denna inbesparing ska göras genom att brottmål som i dag behandlas i allmänna domstolar och där maximistraffet är fängelse i högst 2 år, ska förpassas till polisen att avgöra. Åklagaren skulle fastställa straffet och den åtalade kunde föra ärendet till domstol om hon eller han så önskar. I praktiken skulle detta betyda att till exempel misshandelsmål och bedrägerier kunde avklaras i polisbilens baksäte. Den här inbesparingsåtgärden kan bli väldigt problematiskt för vårt rättsväsende och hela rättsvården. Jag frågar mig ifall detta är förenligt med Finlands rättsstatsprincper och rätten till en opartisk rättegång. (Access to justice and a Fair trial) Det verkar också som om man inte tänkt hur brottsoffrets ställning ska stärkas. Det är klart att vi behöver förenkla processerna, till exempel i rattfyllerimål, men vi måste göra det med eftertanke.
Bästa SFP:re,
Regeringen Sipiläs val att spara i rättsvården står i strid med den parlamentariska arbetsgruppens rekommendation. Det är mycket ovanligt, rentav exceptionellt att en regering väljer att strunta i det som samtliga riksdagspartier kommit överens i ett parlamentariskt arbete. (Och särskilt då gruppens rekommendation kom så sent som i mars detta år.
Inbesparningarna riktar sig direkt till verksamheten. En fungerande rättsvård förutsätter att alla delar i kedjan, d.v.s. polis, åklagare, domstol, fångvård och utsökning fungerar. Gör det inte det, leder det till förlängda behandlingstider, vilket försämrar medborgarnas rättsskydd. Regeringen borde nu istället koncentrera sig på att genomföra det förnyelseprogram för rättsvården som jag och den förra regeringen startade upp. Vårt land har inte råd att äventyra ett fungerande rättsväsende och mänskors grundläggande rätt till rättskydd.
En fungerande rättsvård är också avgörande för vårt lands konkurrenskraft. Företagen måste kunna lita på att deras ärenden blir behandlade smidigt och effektivt inom domstolarna.
Bästa partidag,
Det är struntprat att tro att oppositionspositionen skulle ha lamslagit SFP och Svenska riksdagsgruppen. Tvärtom, vi är taggade, vi är på gång och inte alls obekväma i vårt nya utgångsläge. Det finns redan nu färdiga planer på hur vi ska stärka och effektivera riksdagsgruppens arbete.
Jag har sagt det och säger det igen: vår oppositionspolitik kommer att vara konstruktiv, men trampa oss inte på tårna - då detta partis och våra väljares intressen står på spel kommer vi att agera kraftfullt och kräva att behandlas med respekt. Också den här regeringens värdegrund måste vila på varje mänskas lika värde, på respekt för individen för hennes fri- och rättigheter !
Tack !