Senaste vecka fick riksdagen ta del av regeringens planer gällande vårdreformen. Dessvärre är min uppfattning fortfarande den, att debatten i riksdagen väckte fler frågor än den gav svar på.
Bland riksdagsledamöterna finns det nog en enighet om att en vårdreform behövs. Vi behöver göra förändringar för att vi ska kunna garantera att varje finländare har jämlika möjligheter att få vård och omsorg. Vi måste jämna ut de skillnader som uppstått mellan befolkningen. Men dessa målsättningar tycks långt ha glömts bort i regeringens maktspel. Nu förefaller det som att regeringen anser att reformen måste göras enbart för att spara kostnader. Men i ivern att spara på kostnaderna får vi inte glömma bort vikten av en jämlik och kvalitativ vård. Reformen får inte utmynna i en sjukhusslakt och större ojämlikhet i tillgången på vård.
I Sverige finns närmare 60 sjukhus med kirurgisk jour dygnet runt, i Norge finns 39 st och i Danmark finns 25 st. Regeringen vill att Finland ska ha endast 12 sjukhus med full jour dygnet runt. Danmark som geografiskt är mycket mindre har dubbelt fler sjukhus och Norge har mer än tre gånger fler sjukhus som har jour och förlossningar. Båda länderna har ungefär lika många invånare som Finland. När olyckan är framme handlar slutresultatet om tid. Det betyder vård så snabbt som möjligt. För att det ska lyckas behövs tillgång till räddningshelikoptrar, ambulanser och sjukhus tillräckligt nära. Jag anser att regeringen bör tänka om och garantera varje finländares rätt till sjukhusvård inom rimliga avstånd och på båda våra nationalspråk. Det betyder att jag förutsätter att Vasa centralsjukhus också i fortsättningen har fullskalig jour, att barn får födas i Borgå och Karleby i framtiden och att sjukhusen i bland annat Jakobstad, Raseborg och i Åbo inte får nedmonteras!
Regeringen koncentrerar sig på strukturer, och levererar halvdåliga kompromisser. 18 självstyrelseområden, 15 vårdområden och 12 sjukhus med full jour. Riktlinjerna väcker fler frågor än svar! Vilka är de självstyrelseområden som inte får ordna sin vård? Och vilka är de 12 vårdområden som får ordna den mest specialiserade vården? Är det inte vårdområdena, istället för regeringen som borde fatta beslut om hur man bäst organiserar vården för sina invånare. Om inte, vad innebär i så fall självstyrelsen? Hur kan man genast från början motivera att områden försätts i olika utgångssituation? Och är det dessutom så att regeringen har som mål att ytterligare skärpa jourförordningen och genom det slakta ytterligare BB:n? Klart borde det också vara att en språkkonsekvensbedömning måste göras innan områdena slås fast. Tyvärr gav minister Rehula inget besked gällande den frågan. Därför kommer jag och Svenska riksdagsgruppen att hålla den på agendan tills vi får ett svar. Något borde regeringen ha lärt sig av regionförvaltningsreformen och den så kallade Karlebyfrågan!
Jag anser att patienten och medborgaren har glömts bort i vårdreformen. Istället driver regeringen en specialsjukvårdsreform där såväl socialvården som primärhälsovården är satt på undantag. Hur mycket diskuterar vi hur människorna i Pernå, på Houtskär eller i Utsjoki i fortsättningen ska få bra åldringsvård eller hur invånarna i Karis och Vörå ska ha en hälsocentral inom rimliga avstånd. Inte alls. Det här oroar mig oerhört.
OECD publicerade en rapport om social- och hälsovården förra veckan. I den framgår att tillgången på primärvårdstjänster är mer problematisk i Finland än i de andra nordiska länderna. Regeringen har tidigare ändrat sig kring flera beslut när nya fakta kommit fram, nu skulle det vara dags att sätta fokus på rätt saker och tänka om. Jag anser att man borde koppla bort socialvården och låta den bli kvar i kommunens regi.
Det finns fortfarande många frågor som inte än berörts. Finansieringsmodellen är öppen och här är det viktigt att skattetrycket inte ökar. Personalens ställning är oklar. Hur fastighetsmassan ska hanteras är oklart. Oklart är också hur miljardinbesparingar ska nås. Exempelvis brukar lönenivån stiga i större organisationer där man harmoniserar lönen enligt dem som har högst lön. Det är saker man borde veta före man kan gå vidare med reformen. Dessutom tycks också valfriheten vara oklar fastän den är viktig i regeringens beslut. I media uttalar sig tjänstemän och politiker helt olika och en del anser att patienten har rätt att välja vård mellan det offentliga, det privat och tredjesektorn. Andra tycks anse att förvaltningen gör det valet i samband med upphandling. Nu skulle det vara dags att sätta patienten i fokus.