Jag inser att jag inte kommer att få ett entydigt svar, men jag inser också att vi måste tala om saken. Det här är inte ett enskilt avsnitt av kriminalserien Maria Wern eller Beck. Det här har hänt på riktigt. Våldet har visat sitt råaste ansikte mitt i småstadsidyllen. Det är en stor tragedi för alla drabbade, för offrets närmaste men också för gärningsmannens/gärningsmännens anhöriga. Och självfallet påverkar det trygghetskänslan i närsamhället. Vi vill ju inte att det ska hända på nytt. Polisen kommer tids nog att få sin utredning klar, de skyldiga kommer att ställas inför rätta och dömas till straff. Det som hänt kan aldrig fås ogjort. Det går inte att vrida klockan tillbaka.
Men i allt det tragiska och sorgliga, ska vi ändå hoppas att det kunde bli vändpunkten. Vändpunkten till något bättre. Vändpunkten för ett uppvaknande, att vi måste göra mer för att stoppa illamående, drogmissbruk och utanförskap. Där behövs vi alla, som medmänskor, som föräldrar, som vänner, som grannar. Men där behövs naturligtvis också samhällets aktörer, polisen, socialvården, skolan, hälsovården, barnrådgivningen, familjearbetet, församlingarna, beslutsfattarna.
Runt om i världen skördar drogerna liv. Finland är inget undantag. Droghandeln är en jättebusiness som föder kriminalitet och illamående. För den som blivit fast i drogträsket är det ofta svårt att komma ut. Som justitieminister har jag fångvården men också frågorna gällande förebyggande av brott på mitt bord. För första gången på länge kommer vi nu att få lite mera pengar att sätta på projekt i landet som ska medverka till att minska återfallsrisken för dem som gjort sig skyldiga till brott. Speciellt fokus kommer att sättas på unga personer som dömts för ett vålds- eller sexualbrott.
Vi behöver alltså agera på många olika plan. Det behövs mer poliser, och regeringen kommer nu att öka antalet poliser de närmaste åren. Det behövs uppsökande ungdomsarbete och aktivt ungdomsarbete över lag i våra kommuner. Här har vi också orsak i Jakobstad att tänka till. Jag tror att vi behöver nya grepp och nya sätt att jobba också då det gäller ungdomssidan. Vi behöver ta de tysta signalerna på allvar. Varför blir någon borta från skolan, varför kommer en förälder inte till föräldramöte, varför blir någon som tidigare varit glad plötsligt tillbakadragen och skygg? Finns det tillräckligt med samtalsmöjligheter, har vi tillräckligt med lågtröskelmottagningar dit man kan gå. Hur kan vi stöda föräldrar och familjer där det finns missbruk, bättre än idag?
Jag är övertygad om att vi kan göra mera och jag är övertygad om att vi inte får ge upp. Slutligen. Trots vår kollektiva sorg, är det bra att minnas att vi bor i ett av världens bästa och tryggaste länder.
Anna-Maja Henriksson
Justitieminister, riksdagsledamot
Partiordförande