För drygt tjugo år sedan sa min då femåriga dotter: Mamma, du som sitter med och bestämmer, kan ni inte i stadsstyrelsen besluta att vi skippar vilan på dagis? En mycket berättigad fråga, av en femåring full av energi, som då tyckte det var lite tråkigt att ha en obligatorisk vilopaus mitt i dagen. Vi resonerade kring saken, om varför det ändå kan vara bra med lite vila och sen konstaterade jag att vet du, den saken bestämmer inte stadsstyrelsen, den bestäms där på dagis. Saken var klar och flickan var nöjd med svaret.
I dagens värld är det inte heller lätt att alla gånger veta vad som besluts var och varför. Vad hör till kommunen, vad hör till andra myndigheter, vad besluts av regering och riksdag och vad avgörs i slutändan av domstol.
En sak som det alltid är skäl att minnas är att den så kallade rättsstatsprincipen är central i en demokrati. Den betyder att beslutsfattandet baserar sig på lag, att man följer de i landet i kraft varande lagarna i all myndighetsutövning och att dessa tolkas av oberoende domare i sista hand. Vi delar in makten i den lagstiftande makten som hör till riksdagen, den verkställande makten som hör till regeringen och presidenten i vissa fall samt myndigheterna, och den dömande makten som tillhör de oberoende domstolarna.
Det är inte sällsynt att jag som justitieminister får frågor om varför jag inte kan ingripa i ett enskilt fall som gått till domstol. Men det kan jag inte. Då skulle jag överträda mina befogenheter. Som minister kan man inte gå in i myndigheternas hantering av enskilda fall. Då skulle man få avgå, med omedelbar verkan.
Däremot kan riksdagen fatta beslut om att ändra lagstiftningen, då det visar sig att det behövs och är motiverat. Just nu har jag många sådana paket under beredning på mitt bord. Bland annat kommer den så kallade offentlighetslagen att revideras. Det är ett stort arbete, och jag har rätt nyligen tillsatt en expertarbetsgrupp för att komma med förslag till ändringar i den lagstiftningen.
Öppenhet i beslutsfattandet är också en viktig princip och Finland har i EU alltid varit ett av de länder som talat för större öppenhet. Det har också nu gett resultat, vilket bland annat syns i det vi kallar ”visselblåsardirektivet” som nu ska implementeras runt om i EU.
Målet med ändringarna i offentlighetslagstiftningen och visselblåsardirektivet är bland annat att förhindra och förebygga missbruk av makt och främja öppenhet. Då handlar det också om att öka insynen i kommunala bolag, men det måste göras så att det inte förvrider konkurrenssituationen i förhållande till andra bolag med samma typ av verksamhet. Vi vill i framtiden kunna undvika sådana fall som till exempel skandalerna kring byggandet av metron i Helsingfors.
Varje ministerium och varje minister har också det politiska ansvaret för de saker som hör till det egna ministeriet. Man kan alltså inte bara ”klampa in” på en annan ministers område och säga att nu gör vi så här. Det är därför vi har ett regeringsprogram där man kommit överens om vad som ska göras under den innevarande perioden, och det är därför som regeringen också har olika ministerarbetsgrupper där enskilda större frågor avgörs tillsammans innan lagförslaget går vidare till riksdagen.
Vad gäller till exempel frågan om fiskodlingen utanför Kallan, är det ett ärende som inte avgörs av stadsfullmäktige i Jakobstad, utan av regionförvaltningsverket. Besvär över RFV:s beslut går vidare till förvaltningsdomstolen. Personligen är jag en vän av mera inhemsk fisk, och personligen ser jag också gärna fler fiskodlingar på land.
I kommunalvalet handlar det om vem som ska fatta de lokala besluten de kommande fyra åren. Det handlar om hur vi vill utveckla Jakobstad och hur vi agerar så att vi härifrån framåt också ännu bättre kan få stadsborna delaktiga i beslutsfattandet. Vi har en trivsam, fin stad med sina styrkor och svagheter. Vi ska ta vara på styrkorna och förbättra oss på våra svagare punkter. Öppenhet och delaktighet stärker förtroendet i våra samhällen.
Anna-Maja Henriksson